Perspektiv

När har vi fått nog av terrorism?

Återigen har ett terrordåd inträffat på europeisk mark, även denna gången utfört av en islamist men nu senast i Storbritannien. Igår hölls en ”kärleksmanifestation” på Trafalgar Square i London samt även i Manchester där dådet skedde. När ett terrordåd inträffade i Stockholm i april och fem personer kördes ihjäl med en lastbil kunde man tro att svenskarna skulle reagera och kräva förändring. En manifestation hölls även då kort därefter – för kärlek. Inte för offren, inte mot terrorismen, inte mot angreppet på vårt land, kultur eller folk. Utan för kärlek.

Vad många inte har insett ännu är att hela västvärlden är i krig mot islam, i synnerhet mot den extremistiska organisationen Islamiska Staten, IS. De har förklarat krig mot oss men vårt etablissemang har inte förstått det än, eller så vill de inte förstå. Både Sverige och Europa är ju ”öppet och tolerant”, varför vill man skada oss? Resonemanget tycks vara (vilket visat sig bland annat genom Mona Sahlins (den förre samordnaren mot extremism) förslag om jobb och bostad som belöning för återvändande islamister) att religiös extremist blir man för att man är ”utsatt”. Botemedlet är således att strö materiellt välstånd över terroristerna och vända andra kinden till så kommer de sluta döda oss. Det är lika naivt att tro som att föreställa sig att en mobbare slutar med sitt beteende för att man ger denne pengar när han hotar med stryk.

Vad vårt etablissemang och våra godhetshanrejer måste lära sig är att man kan inte bemöta en fiende med kärleksmanifestationer när fienden drivs av en stark ideologisk övertygelse om att motståndaren är en degenererad nihilist som inte lever för något annat än synd och dekadens, och som bör straffas med döden. Mig veterligen har inga krig i människans historia vunnits genom att bemöta våld med kärlek. Det ger signaler om svaghet som kan utnyttjas, alternativt stärker det fiendens övertygelse ännu mer om att motståndaren förtjänar att dö. Dessutom är det ett hån mot terrorns offer om människor inte ens reagerar med ilska mot det angrepp som skett.

Folk på vänsterkanten försvarar ofta terrordåd och importerad brottslighet genom att påpeka hur många vi faktiskt räddat genom invandringen till Sverige. Frågan är hur många mördade, våldtagna och misshandlade svenskar vi ska behöva acceptera för att vänstern ska tycka det är värt priset? Är modeorden ”mångfald” och ”tolerans” verkligen värt människoliv? De öppna gränserna och kärleksmanifestationerna kommer nämligen inte minska dessa hot, tvärtom. Med en ideologisk övertygelse baserad på en icke-reformerbar religion så kommer man inte gladeligen vilja bli en del av den stora, goda familjen. Man kommer utnyttja dess godhet för att döda den och ta över huset.

Det är hög tid att svenskarna inser att de är en unik grupp som har rätt till sitt eget territorium, sin kultur, sitt samhälle och att de måste försvara det med våld om de ska kunna leva tryggt och ha något att lämna efter sig till sina barn. Frihet och trygghet är inget normaltillstånd som många tycks tro, det är något som uppnås genom lång och hård kamp. Kärlek är trevligt i fredstid, men fungerar inte som strategi i krig, något vårt svårt feminiserade etablissemang bör ta till sig. Om inte annat kommer de får lära sig det den hårda vägen.

/Värdegrundsmannen