Kultur

Räddade av brunbjörnen

Året är 2050 och vi befinner oss på Svalbard, en arktisk ögrupp som för närvarande genomlider dess värsta kris i mannaminne: överlevnaden för öns ursprungs- tillika majoritetsbefolkning är hotad. Befolkningstillväxten har under de senaste decennierna stadigt avtagit, viljan till fortplantning och överlevnad synes ha upphört bland populationen, det som för bara en generation tillbaka var en självklarhet för isbjörnsstammen ses nu som något näst intill onaturligt.

På den skandinaviska halvön samlas det Nordiska rådet för att råda bot på problemet, samhällets elit, politikerna, borde tillsammans kunna komma fram till en snar lösning anser man. Herr Olsson, en försynt herre i rutig kavaj är den förste som tar ton. ”Vi borde kanske analysera de bakomliggande faktorerna, undersöka vad i björnarnas naturliga levnadsmiljö som får dem att föda färre ungar?” Spridda stön hörs från resten av församlingen, det låter som en alldeles för långdragen och tråkig process, Herr Olsson röstas ned. Trots sitt nederlag håller han god min, och kommer med ytterligare ett förslag. ”Om vi kanske skulle föra en mer familjevänlig politik på Svalbard, införa reformer som ger isbjörnshonan bättre möjligheter att föda, och sedan vara hemma för att vårda sina ungar, det borde väl ge effekt?” Skarpa onda blickar riktas plötsligt mot Herr Olsson från några av de kvinnliga representanterna. ”Är du en jävla sexist eller?”, snäser någon vasst. Herr Olsson blickar skamset ned i golvet och säger inget mer. ”Vi får inte tumma på jämlikheten”, fortsätter den upprörda kvinnliga representanten, ”både honan och hanen måste jaga minst åtta timmar om dagen, vi får inte låta dem klara sig om bara en jagar, om det sker så vinner patriarkatet”.

De fortsätter att fundera, utan att komma fram till något, då plötsligt en skrovlig stämma hörs från ett av rummets mörka hörn. ”Mina vänner, jag har en enkel lösning på våra problem”. Det är Herr Geld som har tagit till orda, en kortvuxen man med en bastant mage och ilvillig uppsyn. ”Vi har fullt med björnar i de svenska skogarna, allt vi behöver göra är att skicka ett par till Svalbard, på så sätt kan vi hålla populationen uppe”.  De andra sneglar åt hans håll med skepsis i blicken. ”Men”, börjar en av kvinnorna säga, ”de tillhör ju inte samma ras.” Herr Gelds ögon mörknar och han spänner blicken i kvinnan. ”Du är alltså rasist?”, frågar han med lugn stämma. Kvinnan blir röd i ansiktet. ”Nej, absolut inte, men det är ändå djur vi talar om”. ”Är inte människan också ett djur?”, frågar Herr Geld på nytt. ”Jo, men det är inte samma sak”, svarar kvinnan, märkbart stressad och tagen av den uppkomna situationen. ”Det är väl visst samma sak, isbjörnen har levt isolerad från andra björnar i hundrafemtiotusen år, människor har levt isolerade från varandra i hundratusen år, på så kort tid kan inga raser utvecklas, inte sant? Den genetiska skillnaden mellan isbjörnen och brunbjörnen är dessutom minimal!” Kvinnan tycks inte veta vad hon skall svara, men efter en kort stund får hon ur sig ett tyst ”jo”. Herr Geld ser sig runt om i lokalen, för att förvissa sig om att det inte finns några övriga meningsmotståndare, men ingen vågar ens möta hans blick.

Två veckor senare skeppas de första brunbjörnarna till Svalbard. Individerna som skall säkra ögruppens framtid tas dock ej emot med öppna famnar. Isbjörnarna vägrar umgås med brunbjörnarna, istället bosätter de sig på var sin sida av huvudön, och skapar vad som kan liknas vid parallellsamhällen. Politikerna förtvivlas över situationen och bestämmer sig för att agera. De startar kulturföreningar där is- och brunbjörnar tillsammans uppmanas måla klipphällar med sälblod, de öppnar förskolor med obligatorisk närvaro för öns alla björnungar, oavsett pälsfärg, men ingenting hjälper. Slutligen konstaterar politikerna att björnarna är rasister, och detta redan från barnsben. Situationen bedöms vara mycket allvarlig, och måste lösas akut. Politikerna beslutar att björnföräldrarna inte längre kan tillåtas uppfostra sina egna ungar, därför tas de ifrån dem vid födseln. Isbjörnar av manligt kön placeras med kvinnliga brunbjörnar och vice versa, på så sätt skall de växa upp tillsammans och tvingas interagera, en lösning som synes vattentät.

Herr Geld betraktar projektet på avstånd, stolt och nöjd över sin insats klappar han sig själv om magen. Han har räddat isbjörnen från att dö ut, och därav är han en godhetens apostel. Att ingen längre kommer känna igen den, det spelar mindre roll.

/Niklas Kristensson
Fabelansvarig

Tagsfabel