Recensioner

Jonas Nilsson: Anarko-fascism, naturen återfödd

Skribenten Jonas Nilsson har under det senaste året tagit plats som ett av svensk högers mer välkända ansikten. Nilsson är en central nod i en idag kraftigt decentraliserad nordisk antiliberal reaktion. Han är en till synes motsättningsfull tänkare som kombinerar starka anknytningar till den gamla nationella rörelsen samtidigt som han är han minst lika influerad av modern frimarknadsanarkism, den österrikiska ekonomiska skolan, och nyahögerns postmoderna metapolitik.

I kombination med en gedigen militär erfarenhet (bland annat som frivillig i sydafrikanska AWB, franska främlingslegionen, och som assisterande instruktör för Azovbataljonen i Ukraina), en statsvetenskaplig utbildning, egenföretagande, och djupa kunskaper och erfarenheter inom MMA (Mixed Martial Arts) gör det honom inte bara till en originell tänkare med något verkligt att berätta, utan även till det Gramsci benämnde organiskt intellektuell—en tänkare definierad av ett socialt sammanhang som han deltar i, tolkar, och ger en röst åt. I Nilssons senaste bok, Anarko-fascism—naturen återfödd, sammanförs ett helt spektrum av reaktion mot det liberal-globalistiska projektet (det vill säga, global frimarknad med fri rörlighet av varor och människor, öppna gränser, och global omfördelning av resurser) i en lättillgänglig och pragmatisk bok på exakt etthundra sidor.

Människan och naturen

Trogen traditionella högeridéer, utgår Nilsson ifrån grundantagandet om en naturlig ordning: det finns vissa principer på vilka människans existens är avhängiga. Folkgrupper som lever enligt dessa frodas och blir över tiden livskraftiga, medan andra grupper med ett levnadssätt konträrt mot naturens logik istället tappar sin livskraft och blir ersatta av starkare mer opportuna grupper. Den ständiga utmaningen för människan ligger i att bilda sig en korrekt uppfattning av den naturliga ordningen, en verklighetsuppfattning. Detta är variabeln i sammanhanget; naturen är konstant. Här lyfter Nilsson också fram lögnen som ett centralt begrepp—förvrängningen av verklighetsuppfattningen till andra mot naturen förvända principer, vilka, om de tillåts att ha inflytande, över tid urholkar en civilisations förmåga att upprätthålla sin existens. Nilsson nämner tre stora lögner som i dagsläget är särskilt inflytelserika och förödande: jämlikheten mellan män och kvinnor, den icke-etniska politiska enheten, och centralstaten som något gott och nödvändigt. Att vårt svenska stadsbygge inte redan har rasat samman beror på att det fortfarande, vilandes på gamla meriter, kan absorbera lögnens nedbrytande effekt ett tag till. Boken kan ses som en identifiering av den moderna tidsandans olika verklighetsfrämmande inslag (färgstarkt illustrerat med levande exempel från författarens rika förråd av erfarenheter), vilka konsekvenser dessa har, samt förslag på en väg framåt. Vägen som presenteras drar influenser ifrån frimarknadsanarkismens decentraliseringstänk och ifrån fascismens fokus på etnos, traditionella sociala strukturer, och våldskapacitet. Detta ger upphov till anarko-fascismen, vilken Nilsson definierar som

[D]ecentraliseradet [av] myndighetsutövande till den minsta möjliga enhet som frivilligt ingås och som klarar av att upprätthålla sin egen suveränitet.

Det är inte bara den bästa lösningen, menar han, utan något som troligen, efter omständigheterna, är den enda lösningen. Det handlar i grunden om att bygga parallella, framförallt ekonomiska och mediala institutioner utanför själva staten och skapa en mjuk övergång till en mer decentraliserad ordning, så att vi inte går under i ruinerna av den nuvarandes kollaps; dra sig undan och avvakta tills staten förtvinat under sin egen verklighetsfrånvända administration; åtminstone tillräckligt mycket för att det ska bli möjligt att hävda suveränitet. Nilsson skriver:

Vi behöver inte vara tillräckligt starka för att ersätta den statliga makten, vi behöver bara vara tillräckligt starka för att ställa oss utanför den. Att besluta om det egna undantaget, det som är den slutgiltiga definitionen till att vara suverän.

Faktum är sådana undantag i viss grad redan hävdas i detta nu och inom Sveriges territorium, det kallas för ”No-Go-zoner” och alla vet genast vad man pratar om. Trots det, är blotta tanken att stå upp emot statens påbud hisnande för den överväldigande majoriteten av svenskar. No-Go-zoner är dessutom befolkade av särskilt skyddade minoriteter vilka tillåts komma undan med häpnadsväckande förbrytelser. Etniska svenskar skulle förmodligen slås ner hårdare. Men Nilsson anför här en hel del exempel på hur undantag i modern tid kunnat hävdas mer eller mindre framgångsrikt. Det är intressant läsning.

Nilssons idealbild tycks vara en mosaik av kantoner med invånare av en tillräckligt närbesläktad natur för att produktivt samarbete och handel ska kunna ske friktionsfritt (tänk Schweiz), och som är styrda av egna lokala miliser vilka uppehåller ett yttre försvar och inre ordning. Men när det kommer till frågan om hur detta pragmatiskt genom något program eller i ett slags undantagstillstånd ska kunna genomföras under Sveriges rådande politiska villkor skulle man önska att boken var ett tiotal sidor tjockare; ett behov finns här av en mer ingående analys av sådana seccesionsscenarier. Vilka, exakt, är de nödvändiga förutsättningarna för att detta inte ska vara ett renodlat självmordsuppdrag?

Nilsson.

Politiska enheter

Nilsson utgår från Carl Schmitts koncept om det politiska och definierar den politiska enheten som grundad i vän-fiendedistinktionen. En politisk enhet är en grupp människor som är ”vänner”; de har en gemensam identitet och bevarar denna, ytterst sätt, genom försvara sin yttre perimeter mot andra politiska enheter vars levnadssätt innebär en negation av det egna levnadssättet, det egna projektet. Dessa blir då fiender som måste bekämpas för att skydda det egna. Här uppstår frågan om vad som utgör en naturlig politisk enhet. Nilsson menar att den måste vara rotad i etnos, stammen. Det är där kärleken finns, till familjen i direkt och utvidgad mening, en urkraft som gör män villiga till att offra sitt liv till försvar för den. Manlighet, menar Nilsson, är grundat i beredvilligheten att till varje pris försvara sin familj. Om detta föreligger blir organisationen av ett kraftfullt försvar en teknikalitet. Men lika viktigt är hur kärleken till vår stam ger incitament till att tänka i termer av en tidshorisont vilken spänner över generationer—en genuin känsla av deltagande i det förflutna och framtiden, och en villighet fördröja konsumtion och att arbeta till förmån för kommande generationer. Detta lägger grunden för ett mer livskraftigt och långsiktigt projekt. Den judiska nationen lyfts här fram som ett exempel. Det är en, trots många motgångar, framgångsrik politisk enhet just för att den i hög grad är baserad på etnos. Detta är, för övrigt, en bana väl värd att fortsätta tänka i, ty den politiska enheten som Nilsson identifierar sig med är, de facto, redan diaspora i det som förr var deras land, givet att en majoritet av etniska svenskar helt internaliserat den universella politiska enheten ”mänskligheten”, eller den atomiserade hedonistiska ”individen”, eller dylikt.

Det liberala projektet driver istället idén om att vi ska bedriva politik ”tillsammans”, ”starka tillsammans”, ”vi gillar olika”,  osv, och att vi måste, för inklusionens skull, sluta identifiera oss med vår stam eller våra traditionella levnadssätt. Detta har lett till en tilltagande förnedring av den naturliga politiska enheten—svenskar—genom pådrivandet av kolonialiseringen av landet av skilda etniska element, främlingar, vilka har kommit till brutalisera den ”fredsskadade” svensken samtidigt som han tvingas försörja dem via skattsedeln. Detta, säger sig självt, börjar bli en mycket explosiv situation och frågan som här ställer sig själv är huruvida diasporan av etniskt medvetna svenskar kommer kunna stå upp mot sin egen stat och för sin naturliga politiska enhet, och hur detta i så fall kommer att se ut, (kommer staten att massakrera sina egna? Kommer den ens att betrakta denna grupp som ”sina egna”?) eller kommer en liknande situation som i dagens Sydafrika att uppstå?

Nilsson med sydafrikanska AWB.

Våldsmonopolet som en olyckshändelse

Grunden till hur den naturliga politiska enheten fick sin egen statsmakt korrumperad och vänd emot sig, samt korruptionen av statsmakter generellt, spårar Nilsson tillbaka till händelsen Gustav Vasa (eller motsvarande skede i andra nationers historia) och upprättandet av ett centraliserat våldsmonopol med spännvidd över hela Sverige, vilket innefattade avväpnandet av Biskoparnas och stormännens garden. Detta försvårade avsevärt för ett avsättande av en korrupt statsmakt. Trenden syns över hela världen, med ett undantag, USA, där författningen är tänkt att garantera vapeninnehav och friheten att organisera sig i lokala miliser för att kunna avsätta ett tyranniskt styre. Detta har idag förändrats avsevärt, men det sentida exemplet Bundy Ranch står ut som ett minne av vad författningen faktiskt avsåg. Grundarna till den amerikanska federationen var klart medvetna om riskerna som en centralisering förde med sig och försökte motverka sådana tendenser så gott de kunde. Det anarko-fascistiska idealet enligt Nilsson är just allmän beväpning och lokala miliser—decentraliserat försvar och myndighetsutövande. Det är dessutom effektivt när det kommer till att mobilisera ett yttre försvar; det är nämligen väldigt svårt för en yttre fiende att uppskatta försvarspotentialen av en sådan ordning. Samtidigt, givetvis, är det närmast omöjligt att missbruka en decentraliserad våldsapparat till att mobilisera för ett större invasionskrig.  

Nilsson som assisterande instruktör i Azovbataljonen

Konflikt och förhandling

Olika politiska enheter kan leva i harmoni med varandra, trots att olikheterna är oförenliga. Det handlar då om att det fattas ett ömsesidigt beslut om att det är bättre att respektera varandras territoriella gränser än att inleda en konflikt. Om det dessutom kan ske ömsesidig handel ökar detta chanserna för fred avsevärt. Den huvudsakliga orsaken till konflikt i västvärlden idag, menar Nilsson, är den politiska klassens ”tillsammans”-experiment, vilket går ut på att upprätta ett exempel på progressiva värderingars styre i Västeuropa. Det innefattar en bortträngning och förnekelse av svenskt etnos, kvinnors och minoriteters övertagande av det yttre och inre försvaret, och en pådriven utvidgning av dominansen av centralstaten och dess värdegrund tills ”vi” (han tilltalar här sitt eget sociala sammanhang) upphör att existera. Det går tydligt att utläsa mellan raderna att Nilsson inte är en person som har för avsikt att ”gå tyst in i natten”, och han är inte ensam; vi ser fler och fler män sticka upp huvudet beredda att ta ansvar och sökandes efter ett sammanhang till vilket de kan bidra mer explicit till sin naturliga politiska enhets överlevnad. Det pågår redan en lågintensiv aggression mot den riktiga svenska politiska enheten som redan är att betrakta som diaspora, i stort sett utan statsmakt. Nilsson pekar på några möjliga game-changers till denna situation. Förmodligen influerad av libertarianen Cody Wilson tar han upp ett möjligt genombrott för vapentillverkning genom 3D-skrivare.

Sammanfattningsvis

Nilsson skriver utifrån ett konkret sammanhang vilket ger en levande läsupplevelse som väger upp att texten är en aning grovhuggen på sina ställen och i behov av en ytterligare korrekturläsning. Vidare är författaren tveklöst en typisk risktagare (om än en framgångsrik sådan) vilket avspeglar sig i hans fokus på thumotisk handling, val av referenser, och val av titel. Fascism, är inte det en historiskt misslyckad högerpopulistisk rörelse med terror och folkmord i bagaget? Anarkism, är inte det vänsterextrem barnsligt auktoritetstrotsig ideologi, alternativt en samling fedoratippande bitcoinentusiaster på webbforum? Svaren på båda frågorna är delvis ja, men Nilssons projekt är djupare än så. Det går ut på att välja ut inslag ur bägge dessa strömningars substanser, och skära bort det ruttna för att forma en ny substans, skräddarsydd som ett svar på frågan i hans egen, ändå, får man säga, kvalificerade tolkning av vår belägenhet idag. På så vis är boken en given utgångspunkt till ett projekt att förena frihetliga och nationalistiska tankar inom en nutida nordisk kontext. Det finns mycket för vardera läger att hämta hos det andra. Projektet är lovvärt och behöver utarbetas ytterligare. Det är en frisk fläkt att läsa frihetligt orienterade tankar som inte är avhängda på den teoretiskt svaga och praktiskt irrelevanta ”ickeaggressionsprincipen”, samt att läsa nationalistiska tankar som inte är investerade från början i nationalstaten Sverige. Boken ges ut av Logik förlag och sälj här.

  • Tack för översikten. Intressant.

    Jag reagerar dock på dragningen att Gustav Vasas strävan att bygga en stark stat var ett misstag. Hur skulle vi annars i rådande läge (tidigmodern tid) ha klarat oss mot Ryssland, Danmark och Polen?

    Gustav Vasa möjliggjorde överlevandet av svenska folket inom ramen för en nationalstat. Han la grunden som Gustav II Adolf, karlarna och Gustav III byggde vidare på. Försvar av en liten, strävsam nation i en aggressiv omvärld.

    Vad vi behöver inför framtiden är ansvarstagande på nationell nivå. Inte ett balkaniserat-fragmenterat anarkokapitalistiskt kaos.

    Men svensken idag är ett hjärntvättat globalistiskt pucko? Ja idag ja. Men ge det lite tid. Med böcker som ”Ett rike utan like”, så svänger det nog snart.

    Metapolitisk aktion i förfallets tid. Sedan, när svensken hittat sig själv, återskapar vi Sverige till sin forna storhet.

  • vintologi

    Jonas Nilsson imponerar verkligen, han tillhör helt klart de mest intelligenta bland dexrasmedvetna.

    Problemet med ibertarianismen är att de ser icke-agressionsprincipen som ett kosmiskt högre mål när det i själva verket ör ett ”nash equilibrium” som inte kommer inefatta alla.

    Jag kallar det ”Anarko-darwinism” http://vintologi.clanz.co/topic1-35.html#p80

    • Dante

      Vad betyder dexrasmedveten?

      Icke-agressionsprincipen startar dagen då Libertopia startar, det är inte ett högre mål utan ett grundfundament.

  • Ericus09

    Varför skulle man vilja döpa en ideologi till anarko-något? Anarki är väl knappast något positivt. Om något så är det ju exakt motsatsen Sverige behöver dvs en stark ledare eller statsmakt som är nationalistisk.

    Anarki går dessutom inte alls ihop med fascism. Fascism handlar om enighet genom staten.

    • Karl Olsson

      Ja vi behöver en stark stat men den ska vara liten och ha få uppgifter men de uppgifter den har skall utföras korrekt.