Perspektiv

Alternativhögern helar

När det gäller västerländsk kultur håller de flesta tänkande och kännande människor med om att den är sjuk och urspårad. Detta i sig är en paradox eftersom vi som deltar i och är stöpta av den samtidigt, med goda skäl, gärna hävdar att väst är bäst. Vi är mer toleranta, har större personlig frihet, och så vidare, än några andra. Men är även sårbara och ibland i behov av hjälp.

Yta, individualism, och materialistiskt ha-begär genomsyrar det mesta vi möter i dagens liberala värld. Ur ett psykiatriskt perspektiv skulle man kunna säga att väst lider av ett felriktat och patologiskt patos, ett slags självskadebeteende orsakat av något som kan beskrivas som kollektiv emotionell personlighetsstörning; vi är lite bättre, ligger lite före, samtidigt som det står klart att vår kultur tappat förståndet som ingen annan. Inte för att de hos oss som gjort det nödvändigtvis är sämre än individer ur andra mer primitiva kulturer, som – återigen paradoxalt – framstår som sundare och på så sätt ”bättre”, utan just för att många av oss lider av en sjukdom som grundar sig i en missriktad allokering av mening; vi tar som det högsta meningsfulla det som i grunden är osunt och skadligt för oss samtidigt som vi föraktar, hånar, och tystar ner det som är livgivande. Vad dessa individer (och vår kultur i stort) egentligen vill och behöver är att läka. Vi behöver få en känsla av sammanhang och möjlighet att ge mening åt det som i längden leder till fortlevnad istället för undergång. Detta kan aldrig tillgodoses av materialistiska vänsterideologier. Detsamma gäller givetvis de helt och hållet ekonomiskt fokuserade, så kallade högerideologierna, vilka i regel istället tenderar att stöta bort välmenande människor i jakt på ett högre syfte än status och materiellt överflöd till vänsterkanten, vilken kan ge ett varmare och mer tredimensionellt intryck.

Någon djupare mening skapades dock inte genom vad man på 60-talet trodde skulle leda till paradiset, istället tog vi in på en destruktiv, självhatande och, i grunden, meningslös väg. Vi hankar oss fram med hjälp av olika sorters ytliga ”meningsfixar” i form av droger, billigt rödvin (så som traditionen bjuder), vår vulgära populärkultur och ett allmänt godhetsknarkande inom den allt överskuggande politiska korrekthetens totalitära hägn. Detta nedbrytande beteende sker i brist på en högre och djupare mening, det skapas i ett vacuum och bygger luftslott och blåögda illusioner. En andlig djuphöger fyller tvärtom bristen med substans och verklig meningsfullhet och är, tillsynes, den enda politiska riktningen som idag kan det. Självskadebeteende och missbruk är i princip samma sak – en förtvivlan, ett missriktad rop på hjälp i brist på bättre lösningar. Det är symtom på västerlandets existentiella tomhet. Men där vänstern har visat sig fela kan djuphögern hela.

För medan man hos den ytliga vänstern förr eller senare trasar sönder sin själ i en karg värld av nivellering och hopplöshet, öppnas istället en tillvaro av vördnad och möjligheter hos dess motpol. När den ena sidan lovar små och kvantitativa belöningar för stunden, som är försvunna nästa dag, eller i bästa fall nästa år, kan den andra sidan, för dem med mod, lova det stora och det ärorika – skänka kvalitativa förändringar för en oöverskådlig framtid. Om vi bara vågar se bortom den omedelbara rationalistiska tryggheten öppnar sig snart existentiella vidder och dimensioner som få av vår tid kan eller vill föreställa sig. För den som likt Nietzsche slutar att jämföra i avund och hellre blir förälskad i det som skiljer oss åt, eller som Kierkegaard vågar språnget ut i det okända för att finna det som är bättre än vad som hittills varit, kommer belöningen vara sant tillfredsställande på ett äkta och långvarigt sätt.

Passionen, som är det enda som skänker genuin mening för individen, kan bara fås i ett sammanhang där var och en har sin ändamålsenliga plats. Enbart i en organisk kontext kan livet frodas. Ur ekologiskt perspektiv är vår jord, precis som en människa, en organism med underordnade “organ”, vilka just genom sin olikhet möjliggör helhetens sunda funktionalitet. Att som vi gör, med dagens socialkonstruktivistiska ideal, gå emot naturen, jämställa allt och alla, bortse från skillnader, grader och naturliga hierarkier, innebär att vi i själva verket ställer oss på tvärs med hela livet. Det är därför vår kultur sakta med säkert går sitt sönderfall till mötes. Det är sant att det idag ser mycket mörkt ut, men ur ett annat perspektiv lever vi i den mest spännande av alla tider och givetvis finns det hopp.

Det är alltid mörkast just innan gryningen. Den alternativa djuphögern anar en morgonrodnad som etablissemanget gör allt för att skymma. Det vi idag riskerar är att det västliga självskadebeteendet fortsätter att eskalera till den punkt som alla emotionellt instabila psykpatienter och andra missbrukare helst vill undvika: döden. Tanken att man skulle råka skära sig för djupt eller ta en överdos fanns inte hos den stillsamt förtvivlade individen när missbruket inleddes, lika lite som de idag vanligt förekommande islamistiska terrordåden stod på menyn när den överdrivet skuldtyngda och dumsnälla hjälpivern (kraftigt påhejad av mindre altruistiska intressen) började sprida sig genom samhällskroppen. På kulturell nivå får givetvis ett oavsiktligt självmord större konsekvenser, även om individuella öden kan vara nog så fruktansvärda. Den mer hårdkokta sidan av dagens mest oheliga allians, den mellan giriga och känslokalla kapitalistiska intressen och den patologiskt altruistiska vänstern, kan vi inte på något enkelt sätt vinna över till den goda sidan, eftersom det skulle innebära deras undergång, men den andra sidan vill naturligtvis egentligen inget hellre än att bli frisk. En stor del av alternativhögerns framtida sympatisörer har idag fastnat på vänsterkanten, som ironiskt nog befinner sig i den ytliga och nyliberala ”högerns” våld. Ett faktum är att intelligenta vänstermänniskor eller miljöpartister av den äldre skolan har betydligt mer gemensamt med en djup alternativhöger än med dagens destruktiva vänsterrörelse. Handen är utsträckt och medicinen som erbjuds välbehövlig, och för var dag mer och mer av nöden.