Perspektiv

Varför etnonationalism är det enda hållbara alternativet

Ramadan - En ny "svensk" tradition

I dagens mångkulturella Sverige har samhällets uppbyggnad och dess syn på sig självt gått från etniskt homogen etnonationalism till civilnationalism, även kallat medborgarnationalism. I under samma övergångsperiod har innebörden av den svenska identiteten, eller medlemskapet i nationen Sverige, devalverats från att vara ett resultat av arv från tidigare generationer till att endast bestå av vad som står i passet. Etablissemanget försöker i mångfaldens namn hävda att ”det finns inget typiskt svenskt” eller att ”vem som helst kan bli svensk”. Dessa påståenden samt det civilnationalistiska samhället får en rad implikationer för det svenska folkets framtid och för Sverige som nation.

Bernard Yack försöker i boken Nationalism and the Moral Psychology of Community (2012) att jämföra och kritisera olika typer av nationalism med en akademisk infallsvinkel och lägga de subjektivt dömande uppfattningarna åt sidan som tenderar att dominera den politiska debatten.

Idag är det civilnationalistiska samhället visionen för majoriteten av alla politiker i västvärlden, och den historiska etnonationalismen anses vara förlegad, omodern och obönhörligen leda till stöveltramp á la 30-talets Tyskland (se valfritt uttalande från framförallt Henrik Arnstad). Vaccinet mot att Andra Världskriget inte skall upprepas har således varit att förtrycka alla former av nationalism och i stället skapa – eftersom det inte är en naturlig utveckling – det mångkulturella, globalistiska och civilnationalistiska samhället. Yack (2012) menar att man här ser på historien från fel håll i den civilnationalistiska myten – utan den etniska och kulturella utgångspunkten hade man aldrig haft samma ramar att forma det nya samhället inom. Detta kan tyckas vara självklart – utan vita västerlänningars (och framförallt de nordiska folkens) höga nivå av tillit till andra människor hade det aldrig varit möjligt att sälja in den civilnationalistiska myten.

Vidare menar Yack att det civilnationalistiska samhället består av en normativ och deskriptiv prägel, vilket i vardagliga ordalag innebär att det är en konstruktion om hur man önskar att samhället ser ut, snarare än att utgå ifrån hur det faktiskt är. Det är helt enkelt resultatet av social ingenjörskonst i stor skala där en homogen befolkning inte anses vara önskvärd till förmån för att blanda kulturellt och etniskt avlägsna grupper inom samma geografiska område. Mångfald berikar!

En nation, i dess etniska mening, består som sagt av en homogen befolkning som delar samma kultur. Detta är i sig en naturlig följd av att människor tillhörande samma etniska grupp har mer gemensamt med varandra genetiskt än med en annan etnisk grupp, vilket leder till att olika kulturer utvecklas inom respektive grupp. Således delar människorna inom gruppen samma värderingar och antaganden som kulturen vilar på, vilket i sin tur ligger till grund för såväl sociala normer som juridisk lagstiftning. Samtidigt skapas en gemensam identitet genom kulturen genom att man delar en gemensam historia som förenar människor och ger dem en sammanhållning inför framtiden och dess utmaningar. Även ett gemensamt språk är en förenande faktor som markerar grupptillhörighet.

Vilka implikationer får detta då för det mångkulturella och civilnationalistiska samhället?

Eftersom olika etniska grupper skiljer sig från varandra genetiskt uppstår som sagt olika kulturer inom respektive grupp, och om de som i Sverige har en kort historia som invandrade kan man räkna med att de unika kulturella värderingarna är starka hos de nya grupperna. Kultur förs även vidare från generation till generation (Matsumoto & Juang, 2013), vilket försvårar assimilering om den invandrade gruppens kulturella identitet är starkare än den svenska. Detta gör att människor i det mångkulturella samhället inte kommer känna samhörighet till varandra och att de invandrade grupperna inte kommer känna tillhörighet till majoritetssamhället, dvs den svenska kulturen och det svenska folket.

Ju mer geografiskt och därmed även kulturellt avlägsna de olika grupperna är i det civilnationalistiska samhället, desto mindre gemensam historia delar de med varandra. Etniska svenskar har i varierande utsträckning en gemensam historia med såväl norrmän som danskar och västerlänningar i stort vilket gör att vi känner större samhörighet till dem än till mer avlägsna folk och kulturer. Detta syns tydligt i internationella sammanhang såsom i Eurovision då är det är legitimt att både vara nationalistisk och att visa etnisk nepotism genom att rösta på sina grannländer.

Eftersom grupperna i ett civilnationalistiskt samhälle alltså varken har en gemensam historia eller gemensamma kulturella normer likt i ett etnonationalistiskt dito, så har man inte heller en gemensam identitet eller upplever att man är med på samma resa mot framtiden. Medan svensken tänker på Sveriges framtid så tänker muslimen (oavsett ursprunglig nationalitet) mer på den egna gruppens framtid. Således försöker man skapa från politiskt håll – dvs från toppen – nya gemensamhetsfaktorer att ena de olika grupperna under. Snarare än att dessa har en etno-kulturell prägel (dvs naturligt har uppstått från folket) så har dessa en betydligt mer politisk dito – tänk på orden värdegrund, mångfald, tolerans, demokrati etc så förstår du precis vad som menas. Politiskt korrekta värderingar och åsikter blir således substitut för en kulturell sammanhållning. Fokus hamnar på att i stället för att hylla folket i Sverige, så förväntas man hylla staten och de liberala värderingar som staten förmedlar.

Om man bortser ifrån vad jag skrev i en tidigare krönika, att etnisk mångfald i ett samhälle leder till minskad tillit och konflikter, så krävs det inte mycket fantasi för att förstå att en konstgjord sammanhållning baserad på åsikter leder till en en form av mjuktotalitär demokratur. Med tanke på människans diversifierade biologiska natur – i synnerhet gällande personlighet – så är det en omöjlighet att förvänta sig att en hel befolkning skall ha precis samma åsikter inom områden som etablissemanget finner lämpliga, i synnerhet när grupperna i befolkningen har olika såväl etnicitet som kulturell tillhörighet. Detta har blivit en het potatis när exempelvis män med muslimsk bakgrund har vägrat att ta svenska kvinnliga chefer i handen och därefter fått stora skadestånd för att deras ”religiösa tro har blivit kränkt”. I själva verket är detta ett exempel på vad som sker när två mycket olika grupper möter varandra i det mångkulturella och civilnationalistiska samhället. Gissningvis känner dessa män inte någon större samhörighet med varken Sverige eller det svenska folket.

USA tas ofta av mångkulturförespråkare upp som ett lyckat exempel på civilnationalism, något som är en sanning med stor modifikation. USA har en stark konstitution som bygger på europeiska värderingar, dess kultur vilar på samma grund och trots dess långa historia som ett invandringsland så finns samma segregering, etniska nepotism och konflikter som man hittar i alla mångkulturella länder. Att försöka förvandla Europas länder efter samma civilnationalistiska modell kommer därför gå samma väg, vilket vi redan sett starka tecken på i flera år.

Världen rör sig alltid framåt, men i det här fallet bör vi blicka bakåt, se vad som gjorde våra länder så framgångsrika och trygga att bo i, ta lärdom och skrota det mångkulturella projektet. Etnostaten är det enda som kan garantera trygghet och sammanhållning för sitt folk och möjliggöra uppskattning för främmande kulturer i andra länder. Det civilnationalistiska samhället leder endast till splittring, konflikter och i förlängningen det svenska folkets undergång.

 

Källor:

Matsumoto, D. & Juang, L. (2013). Culture and Psychology (5:e uppl.). Cengage Learning.

Yack, B. (2012). Nationalism and the Moral Psychology of Community. The University of Chicago Press.

  • Lucy Lipinska

    Om man tar sig en närmare titt på vilka som vurmar mest för multikulti inser man att dessa personer – och grupperingar – oftast har en etniskt blandad bakgrund eller rent av är av annan etnicitet än majoriteten i värdlandet. Denna min iakttagelse stämmer inte riktigt in på Polen där en inflytelserik grupp med icke-slaviska rötter faktiskt motsätter sig muslimsk invandring.

    • Kristoffer Hugin

      Jag förstår precis vad du menar. Lite lustigt att detta skiljer sig i Polen dock. Kanske den polska kulturen är starkare där så t om minoritetsgrupper inser de uppenbara nackdelarna med att ta in intoleranta folkgrupper i landet?

      • Lucy Lipinska

        Den minoritet jag åsyftade har definitivt skäl att ogilla muslimsk massinvandring. Intoleranta är de själva, men naturligtvis hävdar det precis det motsatta.

  • Pingback: Svenskar är en distinkt genetisk folkgrupp – Nordisk alternativhöger()