Kultur

Från unghöger till althöger

Den svenska högern har under 1900-talets senare hälft varit i synnerligen dåligt skick. Den idéhistoriska förklaringen till varför kan i all korthet sägas vara att idéer som tidigare varit oproblematiska hamnade i onåd efter andra världskriget. För att tala med Nietzsche skedde en omvärdering av alla värden och den nationella orientering som tidigare varit närvarande inom den svenska högern blev svår eller omöjlig att behålla. Att tala om folk blev problematiskt eftersom detta varit ett kärnvärde inom nationalsocialismen. Att tala om den traditionella europeiska civilisationen som någonting gott blev problematiskt, eftersom denna civilisationen lett fram till fascismen.

Även det moderna projektet som sådant ställdes till svars för fascismen. Den idéhistoriskt bevandrade är förmodligen bekant med att moderniteten i mångt och mycket var ett upplysningsprojekt, vilket formades av tänkare som i grunden varit progressiva snarare än reaktionära. Liberalismen och socialismen var modernitetens kronideologier. Ändå hade fascismen och nationalsocialismen kommit fram som moderna ideologier och därmed drog vissa kritiker slutsatsen att någonting hade varit ruttet i grunden med hela det moderna projektet. Moderniteten hade varit progressiv, men kom ändå inte undan en omtaxering.

Då kan man föreställa sig hur läget blev för åskådningar som varit reaktionära och traditionella. En bit in på 2000-talet håller saker emellertid på att hända med den svenska högern som det är svårt att tro att någon hade kunnat förutse för bara något årtionde sedan. Den svenska högern håller på att bli sig själv igen. Den har brutit med gamla tabun och den är inte längre villig att kapa sina egna lemmar för att bättre passa i sina fienders prokrustresäng. Man är både nostalgisk inför framtiden och ivrig att utforska sådant som legat i träda under ett långt 1900-tal.

Som ett bidrag till den här strävan att utforska den svenska högerns rötter föreligger därför två böcker för recension, bägge utgivna på Logik förlag. Det gäller Nationell samling av Rudolf Kjellén och Stafetten går vidare av Adrian Molin. Kjellén och Molin tillhörde hade gemensamt att de tillhörde den strömning inom svensk politik som brukar benämnas som unghögern och vars storhetstid inträffade under det tidiga 1900-talet. De båda var akademiker – Kjellén var skytteansk professor i statskunskap vid Uppsala universitet och Molin var fil.dr. i sociologi vid Göteborgs högskola – och det föll sig därför naturligt att de bedrev verksamhet som tänkare och kommentatorer snarare än som partimän.

Böckerna består av essäer och tal som publicerats och hållits i skilda sammanhang. De är därför inte så sammanhängande som man kan förvänta sig av en mer enhetlig sammanställning, men i gengäld står de för en spännvidd som gör att man får en god uppfattning om vilka frågor som låg i tiden. Kjellén såväl som Molin lägger en hel del utrymme på att diskutera frågor som på många sätt var tidstypiska och vars relevans inte har dröjt sig kvar till våra dagar. Kjellén återkommer flera gånger till unionsstriden och han missar aldrig ett tillfälle att påminna läsaren om att det skandinavistiska inflytandet var fördärvligt.

Emellertid är det ändå intressant att notera att förvånansvärt många idéer och synpunkter har överlevt åren väl och är intressanta att ta del av, utöver att de kan vara av historiskt intresse. I synnerhet kan noteras att Kjellén och Molin föregrep idéer och identifierade händelseförlopp som vid ett senare skede kom att bli betydelsefulla. Molins bok utgavs 1935 och identifierade redan då betydande problem med det svenska borgerskapet, som vid tiden utgjorde den svenska högerns mittpunkt. Kritiken Molin framför gäller intressant nog problem som skulle visa sig bli alltigenom avgörande för den svenska högerns utveckling under 1900-talet.

Jag nämnde inledningsvis att de nationella krafter – exempelvis unghögern – som fanns inom högern fick det betydligt svårare att driva sin agenda efter krigsslutet. När man betänker detta framstår situationen som särskilt allvarlig eftersom Molins kritik visar att det svenskar borgerskapet redan innan kriget hade genomgående brister. Kapitlet heter ”Ett perspektiv på svensk borgerlighet” och Molin ställer sig undrande frågan vad borgerskapet egentligen vill med det svenska folket? Vad svaret ska bli är tveksamt. Molin skriver lakoniskt att Allmänna valmansförbundets ledare Arvid Lindman önskade välgång till grosshandlarna och att Socialdemokraternas Per Albin Hansson önskade samma sak till fackföreningsfolket. Utöver det kan man ställa sig tvekande till vad det fanns för visioner.

Molin skriver följande:

Det är inte högerns underlägsenhet i konkurrensen om massan, som påtalas, snarare har den som friare exponerat sig över hövan, utan det är dess underlägsenhet, dess tarvliga vapenföring och klenmod i kampen för idéerna, som klagan gäller. (Sid, 141–142).

Borgerskapet, som en dominant kraft inom den svenska högern, var alltså redan på den tiden dåliga på den metapolitiska delen av den politiska verksamheten. Man hade kapacitet att ställa ut vallöften till sina respektive intressegrupper, men inte mycket mer än så. Varken Kjellén eller Molin hade tillgång till vår moderna begreppsapparat och ett ord som ’metapolitik’ fanns ännu inte i deras vokabulär. Det är därför intressant att Molin redan vid den här tiden föregriper den kritik mot högern som gång på gång kommer att levereras under det kommande 1900-talet: att den inte förstår sig på kultur och idéer.

Den svenska högern, representerade av Moderata Samlingspartiet, kom under det sena 1900-talet att retirera in i nyliberalism som ett sätt att kunna polemisera mot socialdemokratin utan att därmed behöva lägga fram ett program inspirerat av nationalism och konservatism. Genom Molins beskrivning blir man informerad om att de här tendenserna förelåg redan år 1935. Utan inflytandet från en mer genuin höger som motvikt är det inte förvånande att de nyliberala och krasst materialistiska tendenser som redan fanns närvarande fick löpa fritt.

Om Molins bok är allmänt kulturkritisk kan man om Kjelléns bok säga att den antar ett mer statsvetenskapligt perspektiv i meningen att den är mer direkt riktad mot politiken. Boken öppnas med att Kjellén under rubriken ’Nationell samling’ vill lägga fram en konservativ åskådning som ska vara relevant och i tiden. Kjelléns allmänna världsåskådning är intressant på många sätt.  Hans konservatism var nationell i betydelsen att folk och fosterland alltid trumfar kosmopolitiska och privatekonomiska intressen. Samtidigt finns en distans till renodlad socialism genom att det enskilda initiativet upphöjs till all utvecklings drivkraft. Här finns alltså en ambition att hitta en harmoni mellan marknad och det gemensamma bästa, vilket är en ambition och önskan som ofta återkommer hos konservativa tänkare.

På andra sätt är Kjelléns konservatism emellertid mer otypisk. Det är återkommande inom konservatismen att tänkare och politiker inom riktningen strävar efter att uppnå ordning och harmoni inom det samhälle man vill förvalta. Där gör konservatismen gemensam sak med nationalismen, vilken söker enighet inom folket. Det intressanta med Kjelléns utblick är att han intar ett sådant fågelperspektiv att ett samhälles politiska strider ses som del i en större rörelse där de ytterst blir nödvändiga för att harmoni ska kunna uppnås i förlängningen. Det är en minst sagt dialektisk syn på tillvaron där sanningen betraktas som ett ämne som utvinns från motsättningar.

I Kjelléns utblick är det progression och reaktion, frihet kontra gemenskap, som är de huvudsakliga spänningspolerna. Varken progressionen eller reaktionen är ensidigt dålig eftersom det tidvis kan vara behövligt att avancera frihetens intressen. Däremot kan den progressiva rörelsen rycka fram för långt på gemenskapens bekostnad och då är det nödvändigt för reaktionen att träda in och försöka balansera utvecklingen. Kjellén skapar en mental bild av den här analysen genom att koppla den till en utblick han haft när han stått vid Öresund och betraktat Kattegatt och Skagerack kämpa mot varandra. I samhället, såväl som på havet, kan man observera bländande stridsskådespel där de verkliga krafterna egentligen är de underströmmar som skapar vågbildningarna.

En annan intressant essä är ’Principer vid uppfostran’ där Kjellén överraskande nog föregriper idén om antifragilitet. Antifragilitet som koncept är formulerat av en av vår tids stora tänkare, libanes-amerikanen Nicolas Nassim Taleb i boken Antifragile: Things That Gain from Disorder (2012). Det går i korthet ut på att det finns saker i tillvaron som faktiskt gynnas av oordning. En människa som går stärkt ur en avgörande livskris kan beskrivas som antifragil. En människa som hamnar i en liknande kris och låter sig knäckas av den kan tvärtom beskrivas som bräcklig. En människa för vilken krisen varken gör till eller från kan beskrivas som robust.

Det är alltså den här viktiga idén som Kjellén föregriper och rekommenderar som en lösen för både folk och den enskilde. Kjellén uppmuntrar till att man inte ska avlägsna besvärande hinder från sin livsbana utan tvärtom skapa sig själv på ett sådant sätt att de här hindren kan stärka ens livskraft snarare än försvaga den. Eller, eftersom essän trots allt handlar om uppfostran, att man hjälper någon annan till att bli antifragil istället för att bli bräcklig. Det kan tyckas ironiskt att Kjellén upphöjer just den här egenskapen med tanke på att det är precis den som högern har saknat. Åtminstone fram tills nu när althögern klivit fram.

Utgivningar som de här är viktiga av flera skäl. Molins och Kjelléns böcker är dels intressanta i sig eftersom de kommer med genomlysande perspektiv på politik och samhällsutveckling. Men de är också betydelsefulla som del av ett bredare kulturrevisionistiskt arbete där man upptäcker och återupptäcker tänkare och strömningar som trängts undan. Det långa 1900-talet har dominerats av vänsterns åskådningar på bekostnad av högerns motsvarigheter. Att bryta igenom permafrosten genom att föra upp tänkare som Molin och Kjellén är därför av stor betydelse. De här utgivningarna är därför kulturgärningar i ordets rätta bemärkelse.

Böckerna finns att införskaffa på Logik förlag

 

  • johnn

    Varför kommentarer ingen här?

    • Endymion

      Ny sida. Vi får växa till oss litegrann först kanske. Vi får alla dra ett strå till stacken.

  • Pat N
  • tymos

    Båda är läsvärda böcker men jag har tyvärr fått intrycket att både Kjellén och Molin är rätt okända utanför Norden? Det enda som verkat nå ut vidare är att Kjellén myntade begreppen nationalsocialism samt geopolitik. Det hade varit intressant om något förlag hade velat ge ut de båda herrarnas tankar på engelska för en bredare publik.