Perspektiv

Bryt atomiseringsspiralen

Svenskarna är unikt individualistiska. Många tror inte det, eftersom vi också är extremt kollektivistiska eller socialistiska, men det är så. Det är få andra folk som i så liten utsträckning som svenskarna låter andra ta hand om deras barn och gamla. Det är få som är mindre beroende av släkt och vänner för att få stöd i svåra tider och dessutom få andra som söker den hjälpen i så liten utsträckning. Vi har fler singelhushåll än något annat land, fler ensamstående föräldrar. Vi är helt enkelt frikopplade från andra människor— atomiserade. Vi för över den individualistiska attityden på våra barn, som i sin tur för över den på sina; det bildar en atomiseringsspiral, som efter någon generation börjar föda sig själv.

Det har varit ett stort vänsterprojekt under 1900-talet att atomisera Europa och i Sverige har processen gått längst. Strukturer av typen familj, religion, och närsamhälle ansågs binda fast individen på ett sätt som gjorde att hon inte kunde växa till sin fulla potential. Vilket naturligtvis är helt fel—dessa strukturer fungerar som själva den grund på vilken individen står och från vilken hon kan bygga upp sig själv. Individen skulle befrias och propagandan för detta har bedrivits stenhårt från de som agerat som megafoner åt vänsterideologin, som journalister, författare, filmskapare och professorer (som bekant så är det ofta så att idéer har människor, istället för tvärtom). Nu har vi nått en punkt där de flesta är övertygade om att ett ”självständigt” liv bestående av självförverkligande, resande, karriär och konsumtion är det bästa som finns.

Det är inte bara den ideologiska kampen socialisterna har fört som har skapat denna atomisering. Det är också ett annat socialistiskt projekt i sig: välfärdsstaten. Den har i sig drivit på utvecklingen genom att helt enkelt ta massor med resurser från familjerna, vilket försvagar dem, och sedan erbjuda alternativ som dagis och äldrevård. Dessa alternativ propageras det sedan för samtidigt som många helt enkelt tvingas välja dem för att de inte har råd att göra något annat. En stor välfärdsstat kan på detta sätt vara familjens värsta fiende. Möjligtvis skulle det inte behöva vara så om den utformades på ett helt annorlunda sätt, men något exempel på detta verkar inte finnas.

Många ur generationerna som föddes i mitten och slutet av 1900-talet verkar ha upplevt den tilltagande atomiseringen som just ”befriande”, av någon anledning. Det är en väldigt underlig variant av frihet att inte behöva ta ansvar för någon annan, precis den typ av ansvar som får en att växa som människa. Det är en barnslig typ av frihet, sprungen ur ett bortskämt och naivt folk. Ett folk som har upplevt så lite hot att det fallit isär själsligt. Utan stärkande ansvar blir både individen och folket lallande barn som söker mening i det köttsliga och aldrig någon annanstans, med undantag av de få individer som upplever det som så tomt att de måste. De har då allt för ofta sökt sig till ytliga och förfalskade New Age-kopior av verklig andlighet.

Atomiseringsprocessen började för länge sedan, med de så kallade skiftesreformerna. Dessa gick ut på att genom centralplanering öka avkastningen i jordbruket genom att bönderna fick mer sammanhängande åkrar att arbeta på, men fick utöver detta effekten att byarna slogs sönder. I de flesta europeiska länder idag ser landsbygden ut så, att det ligger en by i mitten av bygden, omringad av åkrar. I Sverige har vi istället mer eller mindre isolerade gårdar utspridda över landskapet och byarna lyser med sin frånvaro. Det var i samband med detta vi fick uttryck som ”själv är bäste dräng”. Ett krossande av organiska gemenskaper i effektivitetens namn.
Senare kom kommunreformerna, år 1952 och 1971, som gick ut på att minska antalet kommuner i landet. Kommunerna var innan den första reformen runt 2500 stycken och därmed ofta små. Avståndet mellan den som styrde och de som blev styrda var alltså litet. Idag är antalet kommuner ungefär 250 stycken, samtidigt som invånarantalet i landet ökat betydligt. Avståndet är längre och mindre personligt. Socialdemokratisk ”effektivitet” och dominans. Ett steg till ner i atomiseringsavgrunden. Sedan kom vänstervågen och propagandan.

Men nu är det nya tider, fler av oss har insett att den väg vårt samhälle vandrar är destruktiv. Vi kan, om vi vill, bryta atomiseringsspiralen. Våra föräldragenerationer kanske är mitt i den, de kanske är mer intresserade av att spendera sina sparpengar på sig själva under pensionen istället för att lämna ett arv efter sig. De kanske inte har förståelse för dina, mer baserade, värderingar. Men du kan ändå välja att helt ta ett steg åt sidan, ut utanför degenerationen. Du kan välja att bygga på något att lämna vidare till framtida generationer, du kan lära dina barn om sin historia, du kan välja att ta ställning för något som betyder någonting. Erbjud dina föräldrar att bo hos dig när de inte kan ta hand om sig längre, försök hålla dina barn från dagis i den utsträckning du kan, bilda nätverk med likasinnade, lär dig saker som betyder något, ta fasta på familjen, intressera dig för genuin andlighet, skapa fuktiga memer. Stå emot atomiseringen, bygg något nytt tillsammans med oss.

  • Sven™

    Socialism = Ondska.

  • Parsifal

    Atomiseringen av samhället tror jag förklarar en hel del av de företeelser vi ser omkring oss. Inte minst avsaknaden av självbevarelsedrift vad den egna nationen anbelangar. Att man bara låter detta förfall och denna nedgång fortskrida utan att protestera. Jag brukar säga att vår tid präglas av förytligande, förtingligande och fördumning. Inser nu, efter att ha läst denna artikel, att atomiseringsprocessen är själva motorn bakom detta.
    PS Sverige har f.n. 290 kommuner DS

  • Det är så abstrakt att det är svårt att förklara. Man måste ha upplevt det själv. Jag föddes bokstavligt talat in i framtiden. När jag var barn hade tv funnits i mindre än 10 år. På den tiden sändes raketuppskjutningarna från Cape Kennedy på tv och även landningarna i Stilla Havet. Det var stort. Idag ser man knappt ens en notis om det. En av dessa Apollo-kapslar kom genom vår stad i början av 70-talet. Jag lyckades komma så nära att jag rörde vid den med ena handen. Ett föremål som verkligen hade varit uppe i den verkliga rymden. Inte televisionens, boken eller serietidningens rymden, utan den verkliga rymden. Sålunda är jag ett barn av rymdåldern. Övertygad om att innan jag blev riktigt gammal skulle vi ha börjat kolonisera dom närmaste planeterna. Nu blev det inte riktigt så. En framtidsoptimism som sedan bara dog ut. Inte med en smäll men som ett stearinljus som sakta falnar ut. Det fanns inget yttre hot. Onda länder fanns långt borta. Ondskan inifrån var det ingen som ens tänkte på. Naivitet i dess renaste form. Samtidigt är jag glad för att ha upplevt en uppväxt utan sociala spänningar och stora konflikter. Framför allt inte krig eller ockupation. Men om jag tänker efter om det verkligen var värt det, 20-30 år av trygghet, bara för att detta sedan skulle ersättas av det renaste helvete någon kan tänka ens i sin värsta mardröm får mig att tveka. Men det är min generation du skriver om. På grund av vår uppväxt blev vi verkligen lullade till sömns och sedan tagna på sängen.