Perspektiv

Midsommar, tradition och gemenskap

Midsommarfirande

De som avskyr det svenska arvet och vår historia brukar understryka att midsommarafton inte är något särskilt unikt svenskt, och det må vara sant till en viss del även om själva argumentet är helt meningslöst. Midsommar ÄR något som vi förknippar med vårt land och dess historia och som är en viktig del i vår koppling till den nordiska naturen och till vår identitet som folk.

Undertecknad har under de senaste 3-4 åren oftast spenderat midsommar ensam hemma med min trogna fyrbenta följeslagare, ett resultat av föräldrar som gått vidare till en bättre värld och goda vänner som reser bort till sina respektive familjer. Midsommar är inte mycket att fira om man lever som atomiserad individ i storstaden och saknar den gemenskap som traditionen vilar på. År 2017 blev dock året då jag fick äran att följa med på firande nära naturen i gott sällskap av svenska identitärer och nationalister av varierande slag. Flera av dem är jag bekant med sedan tidigare tack vare ett av de moderna underverk vår nutid faktiskt har haft enorm nytta av, internet och sociala medier. Andra var för mig helt nya och okända människor för mig men det spelade ingen roll, vänskapen gällde alla som deltog oavsett tidigare bekantskap.

Så här i efterhand känner jag den folkgemenskap och tillhörighet som rådde under den tyvärr regniga midsommaraftonen, där bostadsort eller tidigare bakgrund var helt betydelselös. Vi var samlade av samma anledning, delade samma ursprung, historia, kultur och firade samma högtid. Den enda som i det här hänseendet stack ut lite ur mängden var en mycket trevlig amerikan som var på besök i Sverige och som berättade att han planerade att flytta till Europa då han kände att hans rötter finns här. Återigen denna starka koppling till sitt ursprung till naturen och jorden, något jag för övrigt fått höra från fler amerikaner under 2017 som känner att deras identitet saknar en viktig komponent. Med tanke på det snabba uppvaknandet som idag sker hos 80- och 90-talister i USA tack vare den växande Alt Right-rörelsen är jag övertygad om att vi kommer få se amerikaner de kommande åren flytta hit och knyta band med medvetna svenskar. En utveckling jag välkomnar.

Denna folkgemenskap och glädje är något vi ska bejaka och vara rädda om, liksom våra traditioner i allmänhet. ”Moderna” svenskar i storstaden kanske fnyser lite åt traditioner för att de inte fyller någon praktisk eller rationell funktion, men traditioner har ett helt annat syfte. De mår vara irrationella, men människans natur är långt ifrån rationell och logisk. Traditioner är en del av den mänskliga naturen och ett sätt att knyta an till och hylla våra förfäder som vi faktiskt står i tacksamhetsskuld till för vår existens. Tradition är vår koppling till vårt förflutna som skapar vår identitet i nuet och hjälper oss att finna rätt riktning inför framtiden. Den globalistiska, mångkulturella och atomiserade storstadsmänniskan är rotlös, identitetslös och utan en framtid. Låt oss bekämpa denna utveckling genom att finna oss själva och upptäcka vilka vi är för att kunna uträtta stordåd i framtiden, likt generationer före oss. Vi måste bli vad vi är.

Jag hoppas att andra människor hade en liknande känsla i kroppen under och efter midsommaraftonen (och inte endast huvudvärk efter för mycket nubbe till sillen), oavsett om de betraktar sig själva som nationellt sinnade eller som helt vanliga svenskar. Men min personliga betraktelse gav mig hopp inför framtiden genom all den insikt, glädje och kamplust som döljer sig ute i landet. Låt oss ta tillvara på den, utveckla den och ta tillbaka vårt land från dem som vill förneka oss vår historia, vår identitet och vår framtid.

 

  • Jag har inte firat midsommar eller någon annan högtid på över 30 år. Mina föräldrar dog lite senare men var sjukliga dom sista åren. Efter det har jag varit ensam. Nu har så mycket tid förflutet att jag känner absolut ingenting för midsommar eller jul Så även om jag mot förmodan skulle bli inbjuden till något firande, så skulle jag tacka nej. Vänligt men bestämt. Den delen av mitt liv är över och kommer aldrig mer tillbaka. Jag har accepterat det ödet. Det borde alla andra i samma situation också göra. Det är inget att göra åt. Jag kan bara inte börja älska någonting som så länge varit borta ur mitt liv. Det bara går inte hur mycket jag än skulle vilja.

    • Kristoffer Hugin

      Det blir vad man gör det till. Jag skulle vilja säga att det visst går, men då måste man givetvis vilja det själv.