Perspektiv

Ett högtillitssamhälle behöver ibland vaccineras

Vår kultur är vårt svar på hur vi ska leva, det som ger vårt samhälle dess normativa uttryck. Vi har varit väldigt framgångsrika i att leverera goda svar som klingar väl med såväl vår biologi som med den miljö som vi befinner oss i. Det kanske till och med formuleras bäst omvänt—att det är vår miljö och biologi som har gett upphov till vår kultur. Någonting organiskt som har växt fram nerifrån upp, alltså inget artificiellt, som har påtvingats oss från en centralmakt. Vår kultur har varit oss gynnsam och tjänat vårt liv väl.

Vi överlever tillsammans, vi är ett tribalt väsen, där den enda människa som skulle kunna varabestående och individuelltsjälvförsörjande måste vara en gud, eller ett djur för den delen. Vår plats på jorden har format oss; den har såväl varit vår bästa vän som vår värsta fiende. Naturen har tillhandahållit oss våra resurser, men aldrig gett oss någonting gratis; vi har slitit i vårt anletes svett för att upprätthålla livet, och där vi har misslyckats har den kalla sarga jorden gjort sig påmind med dödliga konsekvenser. Överlevnad här, på våra breddgrader, måste ske tillsammans, med varandra. Det har lagt grunden till vad som binder samman vårt samhälleordet.   

Ordet är tillit, en investering och tillika ett risktagande. Vårt tillämpade av ordets möjligheter har lagt grunden till vad som i statsvetenskaplig mening kallas för ett high-trust samhälle. Ett kulturellt särdrag för västerlandet i sin helhet, men i synnerhet för den germanska och anglosaxiska världen. Det som idag istället betecknas som ett vitt privilegium. Att vita litar på vita i en större utsträckning än vad de gör till andra raselement, men även i jämförelse till de andra rasernas interna tillit gentemot varandra, har inte kommit utan kostnad; det är ett dyrköpt privilegium, som vi fortfarande på individuell basis betalar priset för till förmån för den kollektiva samexistensen. Varje möjlighet som förbises för att tillskansa sig en kortsiktig, individuell, vinst genom att svika ordet i en transaktion eller affärsöverenskommelse stärker vårt kollektiva privilegiumdet visar att vi är tillförlitliga, pålitliga, och att vi håller vad vi avtalat. Det eliminerar misstro och möjliggör för ordets användande en investering nästan helt utan risk.

Vår homogenitet har varit gynnsam för den här utvecklingendet har skapat en karakteristisk igenkännlighet, där utseendet kopplas till trovärdigheten och beteendet. Därav benämningen vitt privilegium. Tack vare möjligheten till frivilliga interaktioner, utan påtagliga negativa konsekvenser, vilka annars skulle tvinga de båda ingångna parterna till att behöva lägga resurser på att väga upp investerarens risktagande har grundförutsättningen för ett fungerande frimarknadssystem skapats, och som i förlängningen även utvecklades till kapitalismen i dags dato. Resultatet här i väst är så slående att vi är det enda folk som har råd att inte vara etnocentriska. Vi lever i överflöd, och våra resurser räcker gott och väl till andra grupperingar.

Vårt high-trust samhälle, som skulle kunna hänvisas till att vara en form av ö-mentalitet, har medfört en viss naiviteten blåögdhet—vilket är ett lingvistiskt uttryck kopplat till ett kulturellt särdrag korrelerat med vår biologi. Vår isolering från illvilliga grupper har gjort att vi riskerar att tillskriva våra egna drag inte som särdrag, utan istället som mänskliga drag. Det är en extremt farlig feltolkning. I synnerhet på grund av att Sverige också inte bara är en demokrati, men en demokrati som saknar en institutionaliserad maktfördelning, likt den amerikanska konstitutionen. “All offentlig makt utgår ifrån folket”, kan utläsas i första paragrafen i Sveriges regeringsform. Den svenska staten är alltså maktfullkomlig; den saknar ordentliga bromsfunktioner och begränsningar. Detta gör, t ex, Sverige, rent politiskt, mycket känsligt för en invandring.   

Kulturen ärsvaret på hur vi bör leva, men vi har samtidigt institutionaliserat mångkultur som betyder att vårt samhälle ska innehålla flera svar på hur medborgarna på kollektiv nivå ska leva. Detta skulle teoretisk sett kunna fungera, under förutsättning att de olika svaren inte står i kontradiktion till varandra. Men om vi vill behålla vårt sätt att leva, då är det också av vikt att ingen ska kunna rösta om just vårt levnadssätt.       

Det finns därmed ett huvudsakligt problem i att vi tillskriver andra att vara som oss. Och om de andra är som oss, betyder det också att vi kommer att kunna leva tillsammans och därmed också dela den politiska arenan som den nuvarande auktoriteten utgår ifrån. Kulturkrocken som uppstår kommer att förtära den godtrogne.

Därför behöver vi mångkultur!

Det kan låta paradoxalt, men betänk följnade: vi behöver motgiftet mot vår egen naivitet. På samma sätt som immunämnet i vaccin innehåller självaste sjukdomen för att på så sätt göra värden resistent mot densamma, behöver vi vår dos av mångkultur för att bygga upp vår motståndskraft och resiliens mot externa grupperingar som vare sig är biologiskt eller filosofiskt kompatibla med ett oss.  

En segregerad gruppering inom det egna samhället, etniskt differentierad, kan med fördel fylla en livsförstärkande kulturfunktion.

Vår homogenitet i en relativt skyddad och trygg tillvaro har gjort oss känsliga och fragila för grupperingar, och individer, som är mer predatoriska i sin karaktär—de som är beredda att bedra eller förtära en annan för den kortsiktiga vinsten oavsett om handlingen sker mot ”vän” eller ”fiende” (rotorsaken till varför begreppet svart privilegium inte existerar). Det rasliga privilegiet, eller avsaknaden av densamma, är empiribaserat. Vår kultur växte fram utan att behöva ta hänsyn till den friktionen som idag har uppstått, vilket har underlättat för den nuvarande koloniseringen att slå rot.

Den någorlunda isolerade och homogena befolkningen som dominerat våra breddgrader har medfört illusionen av att människor vill varandra väl—för det är så vi ser på oss själva. Vi har, till viss del, saknat den ständiga påminnelsen om den bedräglige andra, att människor inte bara är fullt förmögna till ett bedrägligt leverne, utan att vissa faktiskt levererar detta som dess kulturella svar på frågan om hur man bör leva; där skammen inte ligger hos den som ljuger, utan hos den som blir lurad (se bild).  

Det kan därför betraktas som en förklädd välsignelse att vi tidigare hade en mindre zigenarpopulation; ett folk vars svar till överlevnad inom deras kultur är väsensskilt från vårt svar till överlevnad. Hade fiendepopulationen av den andre utgjort ett politiskt hot, hade det enda alternativet varit ett avlägsnande av nämnda grupp.

Den mångkulturella variabeln med en liten kringresande befolkning som kunde via interaktionen på mikro-nivå orsaka en del bestyr, men som saknade styrkan till ett politiskt inflytande (kan vara, under omständigheter, gynnsamt för den egna gruppens större resiliensförmåga).

Det finns i huvudsak två positiva effekter som får vägas mot de negativa. Den första är att det blir högst påtagligt med två olika normativa beteenden beroende på grupptillhörigheten. Det skapar inte bara ett ”vi” och ett ”dom”, det stärker den känslan än ytterligare i den meningen att det normativa beteendet regleras omedvetet av den ”andre” och segregationen, vilket är en grundförutsättning för mångkultur, bidrar ytterligare till gruppkategoriseringen.

Det betyder att om en individ tillhörande vår kollektiva gruppering bryter mot en samhällsnorm, genom en normbrytande handling som faller den ”andra” gruppen närmare än vår egen, den personen har inte bara brutit mot en oskriven lag utan den personen riskerar även att betraktas som att tillhöra fiendegrupperingen—den som är i kontrast till vad vi själva är. Den personen äventyrar betraktelsen till att vara ”svensk” för att istället börja betraktas som en ”zigenare”. En skrämmande tanke som stärker det egna in-gruppsbeteendet. Vårt ”vi” existerar inte bara i ett tomt vakuum, det måste också sättas in i direkt relation till vad vi inte är—till de andra.

Den andra positiva effekten av att ha en annan väsensskild gruppering nära inpå är att det stärker vår motståndskraft mot människor som önskar att spela på vår goda vilja för egen vinning. Den mindre zigenarpopulation agerar som den ständige påminnelsen över att bedrägligt beteende existerar hos andra blir antidoten mot vår naivitet. Om ett samhälle står utan den påtagliga vetskapen om sina sårbarheter, alltså inte enbart den teoretiska kunskapen, kan en extern skapa en oerhörd ödeläggelse genom att spela på den existerande blåögdheten till att alla människor egentligen vill väl. Genom att tillåta mikrofriktion undviks makrofriktionen—enskilda individer är i riskzonen för bedrägeri, men det agerar som en bromskloss och kan hjälpa till med att inte hela samhället skulle bli bedraget.          

Varför kan man fråga sig, hur det kommer sig att Sverige blev en mångkulturell smältdegel trots den mindre antidoten som den svenska landsbygden innehade med en liten kringresande befolkning. Det svaret har många ansikten med många orsaksförklaringar och anledningar, den ena mer allmängiltig än den andra, men många är faktorerna som har lett oss till denna ödestimme. Ett sakförhållande som däremot inte har lett oss hit är den tidigare nämnda kringresande minoritetsbefolkningen. Aldrig någonsin har jag hört någon yttra till det mångkulturella införandets försvar till att det har fungerat så bra mellan det svenska och det zigenska—det var en bromskloss, som väckte en skepticism gentemot det abstrakta ”andra” som den styrande makteliten var tvungen att passera för att nå deras målsättning till svenskens försvinnande och Sveriges upplösande.


Artikeln är en redigerad verision av orginalet i Motgifts magasin
https://butik.motgift.nu/produkt-kategori/magasin/

  • Kristoffer Hugin

    Jag brukar säga att i mötet med främlingen finner vi oss själva. Jonas artikel pekar på detta på ett föredömligt sätt.

  • Klas2

    Väldigt bra artikel. Jonas tänkande är klockrent som vanligt.

    Däremot tror jag artikeln skulle bli både mer tillgänglig och mer kraftfull om språket försvenskades och förenklades. Rovlysten är ett starkare ord än predatorisk, till exempel.

    • Webbredaktionen

      Bra synpunkt! Möjligen kan Jonas se över artikeln en extra gång.

  • White Mothership

    Jag tvivlar på att det fanns något egentligt positivt, här i en närmast teleologisk bemärkelse, med en kringreseande zigenarpopulation. Det var antaligen i stort sett enbart en nackdel, i jämförelse med alternativet att det faktiskt gick att lita på i stort sett alla. Kanske är det nostalgin som vinner över mig dock, idealiserandet av vårt forna homogena land, men det var tvivelsutan en mycket stor fördel att vara omgiven av så ärliga människor, som t ex 40-talisterna varit under den tidigare delen av sina liv.