Perspektiv

Bland memer och nationalsocialister

Rörelsen har förändrats men kampen är densamma. Så kan man förenklat konstatera den utveckling vi sett i den nationella rörelsen med dess olika förgreningar genom åren. Från de första subkulturella yttringarna i skinheadsrörelsen in i en allt mer centraliserad organisationsform till uppkomsten av identitära strömningar och radikala nationalsocialistiska sådana så har rörelsen kommit att både växa och tappa kraft i omgångar i takt med generationsklyftorna och uppgången och nedgången av specifika organisationer och partier. Ändå har vissa mönster i rörelsen varit skönjbara och konstanta.

När jag säger ”rörelsen” menar jag de etnonationalistiska grupperingarna av organisationer och individer som trots många skillnader kunnat finna syftesgemenskap i strävan efter en bättre framtid för vårt folk. Den har till övervägande del bestått av unga män; till mindre del unga kvinnor och äldre. Den har varit en kontrarörelse—sett sig själv som en rörelse som identifierar, såväl som agerar mot, samhällsproblem och förfall. Delar av den har varit direkt avståndstagande från det övriga samhället, och tagit form av specifika subkulturer med olika grad av inneboende övertygelse och radikalism; en del av dessa har även försökt skapa egna verksamheter och medier menade att nära rörelsen med ideologiskt, politiskt, och kulturellt innehåll.

Men var är rörelsen idag och hur långt har vi egentligen kommit med våra mål—samhällets utveckling dessa till trots? En del defaitister menar att rörelsen inte gjort några framsteg; att vi står och stampar på samma punkt som förr. Vi misslyckas ju fortfarande med att samla tiotusentals i stora demonstrationer. Vi har inga revolutionärer på barrikader som öser gatstenar över poliser, inte heller syns några förrädarkroppar dinglande i lyktstolparna. Vi erbjuder inte en väg ut för människor som är trötta på den dekadens som samhället omsluter oss i. Samhällsutvecklingen som sådan har ju inte på något vis avstannat vår verksamhet till trots, menar man. Allt detta är sant. Och om vi skall tro på defaitister och deras svartpiller, så är det lika bra att lägga sig på rygg och acceptera utvecklingen, eller hur? Invandrarna ökar i antal och det gör brotten och samhällsförfallet med, och detta samtidigt som hela samhällsapparaten är riktad mot oss, så kampen som sådan måste ju vara förlorad sedan länge? Men jag ställer mig frågan:  är det verkligen så det förhåller sig? Är den här negativa bilden korrekt?

Faktum är att rörelsen aldrig varit statisk; den har varit organisk och flytande ända sedan dess uppkomst. Folk har kommit och gått; organisationer har kommit och gått. Men vad den gjort, och framförallt gjort i allt större grad—allt eftersom den sökte sig ifrån de initiala trevande stegen med ”unga arga män”, som visste att världen var skit, och riktade sin aggression utåt—är att den börjat bygga upp en ny slags människor. Det var inte längre reaktionär kamp som kom att sätta dagordningen, utan pragmatisk realism: vad kan vi göra med våra resurser? Hur kan vi påverka och bilda folket så att dessa längre fram kommer att ta vår sida, inte som en reaktion på en förfallen och korrupt omvärld, men som en strävan efter något högre och bättre. Rörelsen blev onekligen smartare och mer slipad allt eftersom åren passerade och organisationerna prövade sig fram. På så vis kan man se rörelsen som en sorts metafysisk livsform underkastad evolutionens och naturens lagar.

Vi har lärt oss att vissa vägar är återvändsgränder, som till exempel den subkulturella banan. Vi kommer aldrig kunna vinna några större folklager eller erhålla stöd från dessa genom att ställa oss vid sidan om samhället. Däremot har vi kunnat se att de största framgångarna kommit av individer med vänliga framtoningar och slipat yttre, tillsammans med en tydlig rakhet i de politiska och ideologiska budskapen. Vi har sett hur individer som gestaltar idealism, genom ord och handling, på sätt som vanligt folk lätt kan ta till sig och inspireras av, inte bara väcker sympati gentemot sig själva, utan även till sina idéer. När målet inte längre är att bli sedd som en direkt avfälling från samhället, utan snarare som ett lysande exempel på något ädelt i (men för den skull inte av) ett ruttet system, så attraherar det fler till att ta del av dessa starka och handlingskraftiga element. Uttryck så som ”att bli spjutspetsen för rörelsen”, en intern strävan efter självförbättring och med krav om att även klä sig och bete sig efter en mer ordentlig kodex än det omkringvarande samhället är numer kutym inom de breda lagren av rörelsen som sådan. Sådant ger resultat när vi möter människor och tar dem i hand eller inleder diskussioner med dem.  Den politiska soldaten är inte längre undantagen inom rörelsen, de är standarde.

Så nej, den nationella rörelsen, i ordets bredaste bemärkelse, samlar inte några tiotusentals i demonstrationer. Men likväl ser vi att till exempel Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer nu växt sig förbi de enskilt största organisationsdemonstrationerna från Nationaldemokraterna, Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, och Nordisk ungdom, samt, inte att förglömma, Sverigedemokraterna. Den organisation som har absolut mest radikal framtoning och som likaledes är den mest bespottade i massmedia är nu kapabel att dra ihop större samlingar än SD, som enligt många undersökningar har bortåt 20-25% av röststödet. Detta är värt att lyfta fram. Svenskar är heller inte ett folk med demonstrationskultur, som fransmän eller östeuropéer, och att då det mest radikala alternativet på den svenska politiska scenen kan samla fler demonstrationsdeltagare än stora riksdagspartier måste ändå ses som en indikation på temperaturen i folkkroppens blodådror. Speciellt eftersom trenden håller i sig.

Och nej, vi har inte revolutionärer på gatorna som slåss med polisen och bygger barrikader; det finns inget faktiskt behov av eller stöd hos folket för detta, vilket de omfattande kravallerna i Hamburg ”mot” G20-mötet visade. Tusentals vänsterextremister från hela Europa bussades till en och samma stad för att få utlopp för sin våldsromantik och förstörelselusta i vad som inte kan ses som något annat än ytterligare en akt i samtidens absurda skådespel. Politikerna bryr sig såklart inte om dessa kravaller. Hade några av vänsterextremisterna kommit igenom polisens avspärrningar och närmat sig till exempel Donald Trump, hade de skjutits ner av de elittränade och beväpnade livvakterna. Så vad de lyckades med var att slå sönder en tysk stad och förstöra för hundratusentals invånare som knappast ser dem som några hjältar. G20-mötet pågick och avslutades utan att deltagarna behövde märka det som skedde runt omkring dem. Kravaller som egenmål har vi som tur är aldrig haft i rörelsen. Den revolutionära kampen är fortfarande något vi inser kan komma att behövas, speciellt med tanke på hur samhällets utveckling är farligt nära att närma sig de historiska exemplen vi ser i länder som Sydafrika där den vita minoriteten utsätts för ett lågintensivt men snabbt ökande och extremt brutalt folkmord med tiotusentals mördade vita som resultat. Men samtidigt inser vi att vi inte är där ännu.

Och nej vi erbjuder inte en väg ut ur samhällets omslutande dekadens. Vi har inte skapat några parallella samhällen likt Amish-folket i USA där man kan fly undan dekadensen. Däremot har vi erbjudit en intellektuell och kulturell utveckling på individnivå och tar kontinuerligt de trevande stegen mot en sann kulturell revolution med traditionalistiska förtecken. Våra medier växer snabbt och konkurrerar nu i allt högre grad om makten över den viktigaste aspekten av den ideologiska och politiska kampen—den förmedlade verklighetsbilden som når oss genom medier, personliga kontakter, och socialt umgänge. Genom bokförlag som Arktos, radio/poddar som Red Ice och Motgift, nyhetsmedier som Fria tider, Facebookgrupper och andra webbforum i allt ökande mängder, åtskilliga andra projekt, och med kulturella nyheter som ”memkrigande” når vi ut med inte bara ett utan alla våra budskap till en evigt utökande krets av människor. Dessutom gör vi det på ett smart, lättillgängligt, och genomsyrande sätt som inte bara skrämmer det rådande systemet och massmedierna—de känner sig för första gången på allvar hotade över att de står att förlora kontrollen över just verklighetsbilden. Sarkastiska skämt och bilder når nu miljontals av våra ännu inte uppvaknade fränder och knyter an till något massmedierna försökt fördriva hos dem. En gnista av insikt i att vi lever i fablernas värld där den vedervärdiga kejsaren verkligen står naken samtidigt som hans praktfulla men osynliga mångkulturella skrud hyllas av journalister och politiker. Samtidigt når bildande artiklar och skrifter allt fler av de som söker en djupare förståelse av vår politik och ideologi, för vilket ett intresse väckts av de initiala och lättillgängliga budskapen och propagandan som vi genomsyrar nätet med. Detta i sin tur breddar rekryteringsbasen för nationella organisationer och stärker oss rent resursmässigt.

Så nej, vi har inte vunnit än, men trodde någon verkligen att revolutionen skulle varit klar innan samhället ens kollapsat under sin egen förvridna form? Att vi skulle samlat tiotusentals deltagare av ett ännu hjärntvättat folk som för det mesta fortfarande har sina skådespel och sitt bröd? Att vi skulle byggt ”vita reservat” när vi ännu inte förlorat möjligheten till seger i våra egna länder och områden? De som försöker mata oss med svartpiller av mörka visioner och hopplöshet har verkligen helt missat att rörelsen ännu utvecklas, ännu växer, och ännu stärker sina positioner.  Den har förgrenat sig men inte stagnerat. Den har anpassat sig till samhället, teknologin och omständigheterna utan att tappa verkansgrad. Den organiska formen skulle kunna liknas vid en ihärdig växt som lever i ett ogästvänligt klimat med många (o)naturliga fiender. Den har fått blad på grenar som saknat nog med sol, varvid dessa skrumpnat och fallit av men samtidigt har nya blad på andra grenar växt till sig. Dess rötter har förankrat sig i den svenska myllan och finner sin näring i allt fler miljöer, näring som bidrar till dess tillväxt. Plantan lever och är frisk och väntar bara på att blomma ut till fullo.

Samhällets oundvikliga förfall och kontinuerliga nedåtgående spiral kommer luckra upp en ännu bättre grogrund för oss, tills dess att vi plötsligt har tiotusentals deltagare i demonstrationer, äger budskapen och sanningen och där våra radikala element tar striden mot fienden, fysiskt, i kampen för att rädda allt det vi håller av. Historien har visat oss gång på gång att de som står fast genom tiderna, som vet att söka sina rötter, som vet att sträva efter högre ideal, det är de som kommer att gå segrande ur striden.

  • Lidingöbon

    Knivskarp summeringen av det nuvarande läget inom rörelsen och den politiska arenan. Tack!

    Den nationella rörelsen är inte splittrad!

  • Sven™

    DEN NATIONELLA RÖRELSEN ÄR INTE SPLITTRAD!!!!!!!!!!!!!

  • Det finns en meme-krigar-tråd på Motgifts forum om ni vill dela med er av egentillverkade memes och även få inspiration till nya memes. Tycker hur som helst det är bra att ha ett ställe att samla olika sådana memes.

  • Prime Villain

    Bra jobbat med den nya sidan grabbar.

  • Prime Villain

    https://uploads.disquscdn.com/images/f79dce7c3b4cf73c8e7699e0abee1b55ff77009e0dfd9c18ba4394d92e951e52.jpg

    Trädet växer. Våran extrema ondska kommer fortsätta att sprida sin ruttna influens. Snart finns det ingenstans kvar att gömma sig.