Perspektiv

I Sverige ägs våldsmonopolet av media

Våldsmonopolet i Sverige, liksom i andra länder antas ägas av ordningsmakten. Det är den officiella versionen. Ordningsmaktens personal, som poliser och viss säkerhetspersonal har det unika lagfästa tillståndet att få ingripa med våld mot civila. Men om vi ser närmare på saken kan vi urskilja en annan statsmakt som har fått ett oproportionerligt inflytande här – både över civilas våldsutövande men även över ordningsmakten och dess våldsmonopol. Det är media, vars agendasättande rapportering ibland resulterat i våldshandlingar och som vid ett flertal tillfällen tvingat den officiella ordningsmakten på knä.

I Almedalen i år påpekade den granskande journalisten Janne Josefsson i en intervju med sin arbetsgivare SVT att etablerad media med public service inräknat, numera övertagit positionen som den första statsmakten. – Vi är första statsmakten, och politiker och PR-folk och sånt där svassar kring media, alltså bilden i media är helt avgörande, poängterade han för sin kollega från SVT.

Det är i ett svenskt sammanhang ett radikalt uttalande. Kanske kan vi anta att Josefsson tillåts yttra den här hårda kritiken eftersom han uppnått en så stark position inom public service. Men det den erfarne journalisten säger är intressant ur flera perspektiv. Om det nu är så att etablerad media inte längre är den tredje statsmakten utan istället den första, så innebär det att uppgiften att granska makten fallit bort. Som första statsmakt utgör man ju själv det centrala värderingssystemet.

Här finner vi den springande punkten: ingen vill bli illa sedd av en första statsmakt. Det skulle kunna leda till svåra repressalier – man kan dömas och frihetsberövas, man kan bli övervakad, man kan få svårigheter att försörja sig och i vissa länder kan straffen rentav kan bli fysiska.

Den första statsmakten, den folkvalda regeringen, är en institution som direkt påverkar människors liv genom lagstiftning och värderingar. Den sätter upp straffskalor för överträdelser och besitter även våldsmonopolet – alltså, den har uniformerad personal som givits tillstånd att ingripa med våld mot civila om brottsliga handlingar begås eller ska förhindras.

Riksdagen ses vanligen som den andra statsmakten, medan den tredje tillskrivs media. Dess uppgift anses vara att granska de övriga två.

I Sverige äger dock etablerad media en moralisk agenda som vuxit sig kraftfull under decennier just för att den inte kunnat bli ifrågasatt från folkligt håll i någon större utsträckning. Den åtnjuter även sedan länge statligt presstöd, så vi kan dessutom konstatera ett nästan symbiotiskt förhållande mellan stat och media.

Nu är dock den gamla mediamaskineriet pressat på grund av sociala och alternativa medier på internet. De perspektiv som förmedlas där konkurrerar öppet med den gamla medians på ett sätt som aldrig tidigare gjorts.

Kvar står en omringad statsfinansierad informationsapparat med en egensnickrad värdegrund från forna tider och sjunkande förtroende i opinionen. Informationskolossen som har statens godkänt-stämpel måste plötsligt börja försvara sin existens och bevisa sin samhälleliga giltighet – dess redaktörer måste framstå som osedvanligt pålästa och oklanderliga, dess journalister och intresseorganisationer som seriösare än andra. Helst av allt vill man göra sig av med konkurrenterna och återgå till den tid man inte själv granskades. Vi kan bara föreställa oss den desperation som nu regerar på redaktionerna och de många påtryckningsförsök som görs mot staten för ytterligare stöd och lagstiftning som försvårar för de nya konkurrenterna.

Extra jobbigt blir det nu när allt fler anklagar svensk media för att inte ens rapportera nyheter konsekvensneutralt. Det är inget som är taget ur luften. Både DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och SVT:s ledning har själva tydligt uttryckt att man följer ideologiska mallar i sin verksamhet.

Värdeavgrunden öppnar upp sig

Framförallt är det en sorts upphöjda mantran man ständigt återkommer till.

Det ena är ”allas lika värde”, vilket bygger på en felöversättning från en passage i FN:s folkrättsstadgar. Den retoriska figuren om slentrianmässigt mänskligt likavärde har ingen egentligen riktigt kunnat definiera, men den hänvisas ändå frekvent till främst när redaktionerna vill motverka etniska svenskars främlingsfientlighet och intolerans mot minoriteter.

Än mer abstrakt är ”den gemensamma värdegrunden”. Den är ett moraliskt sätt ta sig an tillvaron på där fundamentet utgörs av det nyligen uppfunna mänskliga likavärdet, könsrelativism, en ständigt positiv syn på invandrare och kulturell tolerans.

Som komplement uppfinns negativt laddade begrepp. De används i avskräckande syfte. Etablerad media över hela fältet är rörande överens om att vilja motverka ”mörka krafter”, vilket i första hand betyder svenskars rasism och organisering i invandringskritiska organisationer. Människor som misstänks ha de här illvilliga idéerna benämner man med epitet. De målas upp som ”troll”, ”rasister”, ”hatare” och som i ett uppmärksammat fall, som ”bruna råttor” som borde utrotas.

Vi bevittnar alltså en sorts förebyggande psykologisk krigföring i flera nivåer där enskilda uppmanas att rätta sina tankar efter den påtvingade värdegrunden för att inte utmålas som statsfiender.

Det är svårt att tolka det som något annat än tydliga tecken på desperation när man utifrån en redan skyddad position ägnar sig åt att avhumanisera stora delar av befolkningen. Desperation i mänskliga maktsfärer är farligt, det har historien visat vid ett flertal tillfällen – och som många gånger förut gör desperata människor som ser sin makt hotad ställningstaganden som öppnar för repressiv maktutövning, våld inkluderat.

Det finns ett otal exempel som visar på att etablerad media tagit på sig en normerande  uppgift för opinionen, men vi kan också se att den blivit straffutdömande. Man agerar helt enkelt utifrån egenförfattade lagar. Alla de uthängningar som genom åren gjorts av dissidenter i Sverige är tydliga exempel på detta. Många av dem som utsatts har fått sparken från sina jobb, frysts ut socialt samt hotats och trakasserats av vänsteraktivister.

Advokaten Sargon de Basso, som försvarade den påstådda näthataren Jim Olsson i hans förtalsstämning av Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson, betonade att människor i princip är rättslösa inför en medial lynchning: – Ett mediedrev exponeras över hela landet, sprids som en löpeld på sociala medier och sparas för evigt på internet. Den utsatte förblir ”kokainkung”, ”terroristmisstänkt” eller ”våldsbejakande rasist” i omgivningens ögon. Medborgarens enda alternativ är oftast att bryta ihop och försöka gå vidare i livet.

Den här situationen påminner om när den första statsmakten utdömer juridiska straff mot medborgare i en nations högsta instans. I Sverige skulle det motsvara Högsta Domstolen. Ett domslut därifrån är slutgiltigt och kan inte överklagas längre inom landets gränser. Själva domen – i form av ett nationstäckande och med internet inräknat även internationellt karaktärsmord – kan aldrig tvättas bort.

Den normativa och nästan lagstiftande makten över medborgarna är alltså enorm. Först ser vi ser alltså hur etablerad media i ett sorts ”brottsförebyggande” syfte utfärdar varningar genom att benämna den värdegrundsskeptiska gruppen i samhället med öknamn. Vi kan sedan konstatera att man tar rollen som åklagare, domare och jury och där mediakanalaerna får fungera som folkdomstolar. Den privata liksom den statsfinansierade mediaapparaten – vilka båda i hög grad är beroende av bidrag från statligt håll – innehar alltså en maktposition som officiellt bara tillskrivs den första statsmakten.

Då polisen gjorde sin del i projektet REVA under 2013 – att försöka finna illegala invandrare genom att att gripa plankare i kollektivfabriken för att på det sättet kunna kontrollera deras legitimationer – reagerade etablerad media hårt. Det var för dess personal (inom både statlig public service liksom privatägda koncerner) ett värdegrundsmässigt övertramp från ordningsmaktens sida. Polisens metod ansågs rasistisk då man förutsatte att man grep personer utifrån rasprofilering.

Medias aktivism resulterade inte i någon känd våldsutövning den gången, men dock i blockader och påtagliga försök att försvåra polisens arbete. Mest intressant är att polisen, som var satt under press från en unison mediaapparat och dess aktivister på gatunivå, till slut lade ner sin del av REVA-projektet. Därefter underkastade sig de moraliska påbud som media basunerat ut – vilket innebar att svensk lag fick stryka på foten.

Chefen för gränspolisen, Peter Nilsson uttalade sig då på ett sätt som tydligt visade att polisen aktivt hindrats av media i sin tjänsteutövning. I Metro förklarade han:

– Min personal ska avstå från kontroller i samband med den så kallade plankningen. Den här frågan har tagit allt för stort fokus.

Polisen har underkastat sig medias moraliska riktlinjer flera gånger på senare tid. Ett exempel var när polisen försökte kartlägga kriminella i det som media kallade ”romregistret” – ett fall som även antydde att flera jurister agerade aktivistiskt.

Kanske mest graverande var när polisen 2016 konstaterade att grupper av invandrade män sextrakasserade unga kvinnor på festivaler. Då drogs så massiva mediadrev igång att polisen kände sig tvungna att backa från sina egna rapporter – alltså från det de själva bevittnat. Till slut har det framkommit att polisen själva mörkat brottslighet som skulle kunna uppröra medias värdegrundshökar.  

Drivande, förutom media själva i de här moraliska kampanjerna är de personer som på gatunivå agerar för medias räkning. De har ibland visat sig färdas på gräddfiler till medias finrum – de bjuds frekvent in att debattera i tv-kanaler och radio och de tillskrivs tidvis även expertis i de samhällsfrågor deras aktivism berör.

Men det finns även tillfällen då man faktiskt kan se att etablissemangsmedia aktivt uppviglat till våldshandlingar och sabotage som sedan utförts av gatutrupper.

Det är här frågorna kommer upp om etablerad media även äger ett eget våldskapital och hur långt det då sträcker sig in på det våldsmonopol som anses besittas av ordningsmakten.

Om vi utgår från Janne Josefssons konstaterande att statsunderstödd media nu agerar som första statsmakt är det faktiskt att förvänta att man håller sig med en personalstyrka som utför våldsingripanden mot civilbefolkningen.

Det mediala etablissemangets chocktrupper

2009 avslöjade Expressenjournalisten Niklas Svensson i Axess TV att flera på Bonniertidningens redaktion hade nära kontakter med vänsterextrema aktivister. Vid ett tillfälle hade han av redaktionsledningen hindrats göra en granskning av just den politiska grupperingen.

Dock verkade beslutet ha en inbyggd logik, för Svensson berättade att han dessutom funnit ”obehagliga kopplingar” mellan de vänsterextremister han tänkt granska och personer på redaktionen. När han och en kollega genomsökte Expressens artikelkollektiv hade de funnit flera artiklar som hyllade den våldsbejakande gruppen AFA (Antifascistisk Aktion). Därtill hade flera kollegor själva deltagit i kriminella aktioner med vänsterextrem prägel.

När Expressen gjorde sina uthängningar av så kallade näthatare 2014, stoltserade tidningen med att man samarbetat med ett journalistkollektiv med klara kopplingar till den våldsbejakande vänstern. En av medlemmarna i den så kallade Researchgruppen (som tidigare till och med bar namnet AFA Dokumentation) var grundare till den gatumilitanta rörelsen AFA i Sverige.

Uthängningsreportagen prisbelönades sedan av Föreningen för grävande journalister (FGJ) med Guldspaden, vilket är det enda officiella priset i Sverige för grävjournalistik. I juryn när priset utdelades, satt bland andra den nuvarande VD:n för SVT Hanna Stjärne.

Går man in på FGJ:s hemsida ser man att dess verksamhet sponsras av etablerade mediakoncerner vilka officiellt torgför den värdegrund som det gamla mediala landskapet utkräver av både medarbetare och folk i allmänhet.

Bland sponsorerna ser vi bland andra en kapitalstark politisk stiftelse i Expogrundaren Stieg Larssons namn, TV4 som är kända för sin ”nollrasism”, SVT med sin personalpolitik för etnisk mångfald och allas-lika-värde-bekännelse, samt just Expressen – som bevisligen samarbetar med gatuvänsterns våldsverkare även på sin redaktion. Det är inte svårt att ifrågasätta seriositeten i FGJ:s verksamhet när organisationen själv verkar på politiska villkor som är uppenbart korrupta.

Vad säger då detta? Först och främst att etablerad media och dess intresseorganisationer vilka båda i hög grad är beroende av statliga anslag, obestridligen även verkar tillsammans med våldsamma gatumiliser. Medlemmarna i dessa miliser i sin tur, verkar både på redaktionerna och i offentlig miljö. På redaktionerna bidrar de med information av integritetskränkande och förtalsmässig karaktär, som att hacka enskildas mailkonton och i artiklar demonisera personer av annan politisk uppfattning. I offentlig miljö går de till fysisk attack på oliktänkande, slår sönder stadsdelar och attackerar utpekade människor i sina hem. Vi kan därmed konstatera att den etablerade mediaapparaten faktiskt håller sig med en regelrätt armé.

När våldsaktioner genomförts i den mediala värdegrundens namn har flera av aktivisterna varit maskerade. Vi kan bara gissa oss till det mörkertal av frilansjournalister från exempelvis Expressen som då kastat sten och misshandlat människor.

Inför att det nu nedlagda nationalistiska partiet SvP ansökt och fått tillstånd att genomföra en demonstration i Stockholm 2014, uppmanade radioprofilen Kakan Hermansson till direkt våld mot polisen. I hennes perspektiv var det motiverat eftersom polisen var satt att skydda en för henne vedervärdig åsiktsyttring. ”KÄMPA STOCKHOLM IDAG OCH FÖR ALLTID. Ta hand om varandra och glöm ej; ACAB. Dom skyddar nassarna inte oss”, skrev hon på Twitter.

Organisationen Kämpa Sthlm som hon refererar till var de som anordnade motdemonstrationen. De har klara kopplingar till AFA, alltså den våldsbejakande organisation som Expressen samarbetar med redaktionellt.

Som per automatik agerade motdemonstranterna med antidemokratiska metoder och våld. Man försökte överrösta talarna med vuvuzuelor och människor misshandlades – men framförallt attackerades just polisen av runt ett hundratal personer. Bara femton av dessa – kopplade till våldsrörelserna Revolutionära Fronten (RF) och AFA kunde gripas. Vi kan dra slutsatsen att uppmaningen i att angripa polisen var specifik och utgick från en medarbetare på Sveriges Radio – och den följdes av en stor grupp erfarna gatuhuliganer.

Liknande våldsscener utspelades i Lund när partiet samma år demonstrerade där.

Friskt Wåg-at, hälften vunnet

Sabotage har också förekommit där media stöttat kriminaliteten. 2015 hade Sverigedemokraterna köpt reklamplats på Östermalms tunnelbanestation. Riksdagspartiet valde att uppmärksamma det nu konstaterade organiserade tiggeriet och riktade sig främst till turister. Media började omedelbart leta fel och brister i annonseringen. Det antyddes att annonskampanjen kunde vara olaglig, att den var skriven på dålig engelska, samt att den kunde bryta mot mänskliga rättigheter. Man lyfte dessutom fram negativa reaktioner inom social media och beskrev att människor var ”upprörda”. Även lokaltrafikföretaget SL ställdes mot väggen. Som konsekvens ockuperade en gatumobb Östermalmstorgs biljetthall den fjärde augusti. Under hätska rop klättrade man upp på rulltrapporna och slet ner reklamen. En person från alternativmedia som av mobben pekats ut som SD-sympatisör misshandlades och fick sin kamera förstörd. Misshandeln anfördes av en kvinna som visade sig stå både inom och synbart utanför systemet – hon var aktiv inom AFA och samtidigt nämndeman för Vänsterpartiet.

Efter vandaliseringen, uppmanade journalisten Lina Westerlund i den socialdemokratiska tidningen Folkbladet till metodiskt och upprepat sabotage mot SD:s reklam i en krönika med namnet ”Riv ner reklamen igen och igen”. Hon påpekade även att alla åsikter inte var välkomna i det offentliga rummet. – Att riva ner SD-reklam från tunnelbanan må vara skadegörelse men i det här fallet även en form av civilkurage, menade hon med tydlig referens till medias värdegrundslagar.

De intima kopplingarna mellan media och kriminella våldstrupper påvisas gång på gång. Nu senast uppmärksammades i social media att den våldsbejakande och brottsdömde Mathias Wåg dirigerat en pöbel bestående av vänsterextremister. Det är samma Wåg som alltså tillhör den grupp vänsterradikaler som Expressen samarbetar med och som även mottagit föreningen FGJ:s pris för grävande journalistik.

Under de inbördeskrigsliknande vänsterkravallerna i Hamburg i år, syns Wåg när han på flera filmer upplagda på Youtube pekar ut och förhör journalister han misstänker vara ”fascister”. När de utpekade tankebrottslingarna sedan misshandlades stod han och såg på.

Alternativmediala Granskning Sverige ringer då upp ordföranden för FGJ, Terje Carlsson, vars förening tillsammans med SVT:s nuvarande VD Hanna Stjärne belönat Wåg med Guldspaden. Carlsson låter uppenbart besvärad, men betonar flera gånger att han inte har några synpunkter på Wågs misshandelsturné i Hamburg. Han försöker även tillskansa sig den anonyme frågeställarens identitet för att ha en som han kallar det ”öppen dialog”.

Det blir här uppenbart hur den mediala apparaturen är gängad: man kräver identitet på dess kritiker, och när detta väl är ordnat så angriper man dem – antingen genom media självt, eller med våld i det offentliga rummet eller både och.

Etablerad media har i princip varit helt tysta om Wågs senaste fraternisering med blodtörstiga antidemokrater – detta trots att det tydligt syns hur han förföljer människor på platsen och i värsta fall dirigerar en misshandel, som minst ser han gillande på. Tystnaden från det etablerade mediamaskineriet är talande. Man subventionerar våld mot dem man ser som värdegrundsbrottslingar och man skyddar de egna våldsverkarna.

Det vi kan konstatera är alltså att media, precis som Janne Josefsson konstaterar, numera agerar som den första statsmakten. Genom egenförfattade lagar, epitet, folkdomstolar och personlig misskreditering styrs samhället och den officiella debatten.

Polisen – som öppet gått ut och sagt att man påverkats negativt av processerna, kan hänvisa till svensk lag, men media kan undergräva detta genom abstrakta moralistiska mantran, felrapportering och ryktesspridning.

Vi kan dessutom se att redaktioner kan aktivera våldsmiliser på gatunivå. Samtidigt arbetar många av de politiska våldsverkarna som journalister inom etablerade koncerner. Från den positionen bearbetar de både opinionen och andra samhällsinstanser med vinklade reportage och mörkning av ”fel” nyheter.

Det våldskapital ordningsmakten har och som utgår från riksdag och regering är alltså i förlängningen underställt det våldskapital media besitter, vilket bevisas när media genom intensiva kampanjer lyckas tvinga polis och ordningsmakt på knä.

Så visst. Media äger våldsmonopolet i Sverige. Frågan är bara hur länge till.

 

Källor:

http://www.fgj.se/sponsorer/

https://www.youtube.com/watch?v=WMNzJ0raY7g

http://www.friatider.se/tidigare-v-namndeman-bakom-journalistmisshandeln

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5951747

https://www.youtube.com/watch?v=L1gy0X0Zfx4

https://www.metro.se/artikel/gr%C3%A4nspolisen-stoppar-kontroller-i-t-banan-xr

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21573692.ab

http://www.expressen.se/nyheter/sd-med-ny-kampanj–vacker-starka-kanslor/

 

  • Palnatoke

    Den extremt vänstervridna MSM i Sverige utgör nog den enskilt viktigaste faktorn bakom nuvarande eländiga situation. Men de har tappat kraftigt och den processen kommer att fortsätta i takt med att den dystopiska verkligheten tränger sig på och alternativ media flyttar fram positionerna.

    • Kristoffer Hugin

      Absolut. Eftersom verkligheten blir allt svårare att dölja eller bortförklara så kommer medias försök bli allt mer desperat.

  • Sven™

    (((Media)))

  • Pingback: Vita pillret – Avsnitt 8 – Personlighetstestnationalism – Nordisk alternativhöger()

  • Lucy Lipinska

    Bara det faktum att man inte ens behöver låtsas om att det är oberoende domstolar som utgör den tredje statsmakten, efter Riksdagen och Regeringen, säger en hel del om Sverige.

    • Ja, personligen tror jag att då Sverige varit konsensusstyrt under såpass lång tid att det krävde att internet och alternativa medier kunde utmana deras narrativ. Ser man på t ex Finland så verkar det som att fler börjat ifrågasätta här än där tack vare att galenskaperna hunnit gå så långt i Sverige.

    • Parsifal

      Konsensusandan har djupare rötter än så. En del anser att den kan spåras tillbaka till traditionen med att tvister skulle avgöras vid laga ting. Gustav Vasa och den lutherska enhetsstaten förklarar också en hel del. Ville man bli katolik så var man tvungen att emigrera. Den s.k. dissenterlagen gällde långt in på 1800-talet innan protesterna från omvärlden blev för starka. Svenskarna är på sätt och vis Europas japaner med en samförståndskultur som absolut vill undvika konflikter till varje pris.

      • Lucy Lipinska

        Så är det nog, kära Parsifal.

  • Jag har själv blivit uppringd av tidningarna Norra Halland och SVD på gund av att jag är politisk inkorrekt. Helt sjukt. Journalister tror att dom sitter på ”sanningen”.

    • Kristoffer Hugin

      Och jag känner folk som fick sin ekonomi kartlagd av Researchgruppen via deras Disqus-hack 2013. Tror inte att de genomförde detta med goda intentioner i bakhuvudet…

  • Pingback: 15 saker som fick dig att få nog av mångkultur – Nordisk alternativhöger()