Recensioner

Altmodernism — är althögern postmodern?

För att kunna svara på frågan är althögern postmodern, så måste vi först svara på frågorna vad är postmodernism och vad är althögern. Vi skulle kunna gå vidare genom att kasta ut att ’postmodernism’ är en etikett på ett löst sammanhängande knippe filosofiska strömningar tillkomna under den senare hälften av 1900-talet, kännetecknade av misstänksamhet och kritik av förutfattade meningar och normer i konst, social ordning, medicin, filosofi, teologi, et cetera. På liknande sätt skulle vi kunna säga att althögern är en scen för politiskt samtal, idéutveckling, och aktivism, uppkommen det senaste decenniet, fortfarande i ett plastiskt tillstånd, på väg att ta form, influerad av identitärism och antiegalitarism. Den, kan vi peka på, har en estetik som ofta blandar influenser från populärkultur med hellenistisk konst, och är i hög grad internetbaserad.

En sådan beskrivning av postmodernism och althöger är inte fel i sak, men alldeles för omfattande för att få grepp om någonting särskilt; vi behöver istället börja litet, dra i någon tråd. Saken är den att vi anar att svaret på frågan är althögern postmodern är ja, men att svaret, och framförallt betydelsen av de termer genom vilka frågan är formulerad, rent tekniskt, är svåra att framställa på ett överskådligt sätt. En metod är att destillera fram och precist formulera ett fåtal särdrag av det vi kallar postmodernism, säkra att det råder hög konsensus kring dem som sådana, och sedan använda dessa — kalla dem ”mått” — till att kunna uppmäta eventuella förekomster av postmodernism i delar av althögerscenen. Uppgiften är minst sagt akademisk till sin natur. Den är likväl viktig, ty att kunna ge ett gediget svar på frågan är althögern postmodern, och isåfall hur och i vilka avseenden, är för en framväxande rörelses förmåga att tolka sig själv i förhållande till sin samtid ett mått på autenticitet.

Anton Stigermark har en politisk bakgrund i Sverigedemokraternas förra ungdomsförbund, SDU, en pågående akademisk utbildning i statsvetenskap, och är ett välkänt ansikte bland flera fraktioner av en idag kraftigt decentraliserad nationell rörelse. Efter att ha lärt känna Anton under en längre tid märker jag hur beläst han är; allting från Marx till Dugin, Unghögern till Kevin MacDonald, Guillaume Faye, Magnus Söderman, Jonas De Geer, Evola, Jonathan Bowden, Scruton, Nietzsche, Gramsci (listan fortsätter) finns i referensbiblioteket. Samtidigt är han ödmjuk med sin kunskap, försiktig med att låta påskina, name-droppar aldrig, utan ompaketerar och skräddarsyr alltid idéinnehållet han behärskar till att klä upp de föreställningar som ligger; i det offentliga samtalet, i populärkulturen, i konversationer med de han träffar. Hans stil skiner igenom i hans artiklar för Fria tider, Counter-Currents, eller AltRight.com — det handlar, för Stigermark, om att möta folk där de är, inte om att framstå som en intellektuell auktoritet. Istället underblåser han den befintliga diskursen med friska strömmar utan att för den skull försöka kritisera den överdrivet eller bryta dess kontinuitet. Detta är en värdefull tillgång för en rörelse som althögern, vilken dels inte har stelnat, och dels inte än är fullt självmedveten. Den är i ett stort behov av individer som tillsammans med sitt deltagande i den kan spegla den i idéhistorien, formulera dess centrala utblick i samtida språk och termer, och framförallt utöva ett sunt inflytande på de råa urkrafter som är satta i rörelse. Detta är inget annat än behovet av organiskt intellektuella i Gramsciansk bemärkelse. Anton Stigermark svarar mot ett sådant behov.

Anton Stigermark

Stigermarks senaste alster är en masteruppsats — Alt-Modernism: Challenging the idea on postmodernism as a left-wing movement — vid Uppsala universitet. I den avhandlas frågan är althögern postmodern genom en tillämpning av metoden vi redogjort för ovan — en precisering av fyra dominerande inslag av postmodernt tänkande används som en måttstock till att sätta fingret på det postmoderna i althögerns utblick. Dessa inslag, menar Stigermark, är hållningarna att

  1. Diskursen beskriver inte bara världen, den skapar världen.
  2. Den kulturella sfären är av yttersta vikt, då det är där diskursen är förlagd.
  3. Diskursen ger upphov till maktstrukturer där vissa grupper, som normaliseras av diskursen, dominerar andra grupper, som är exkluderade av den.
  4. Populärkultur är ofta av större vikt än elitkultur när det kommer till att förändra ett samhälles maktstrukturer.

All social verklighet sker med bakgrund av det vi kallar diskurs. De markörer vi använder oss av styr vårt handlande. Betänk skillnaden mellan att beteckna en paramilitär grupp som ”frihetskämpar” eller ”terrorister”. Dessa två termers inneboende grammatik — för diskursen, menar tänkare som Foucault, är ett språkspel som lite ”går av sig själv” — kommer att ha avgörande betydelse för vilka eventuella insatser en grannmakt kommer att göra mot eller för dem. Likaså har ord som ”islamofobi”, ”homofobi”, eller ”misogyni” vävts in — althögern skulle sagt memats in — i den vardagliga diskursen och givit reaktioner mot upphävandet av traditionens kontinuitet en grammatik präglad av sinnessjukdom. Detta har, i tur, inte bara bidragit till ett accepterande, men ett regelrätt firande, i Europeiska och kolonialeuropeiska länder av den pågående koloniseringen av folk från Mellanöstern/Afrika, vilken de utsätts för, samt samkönade äktenskap och kvinnlig promiskuitet. Det ska understrykas att, till skillnad från författaren till denna recension, så avhåller sig Stigermark från lägga in värderingar i sin framställning, utan presenterar althögern och postmodernismen rent deskriptivt. Han noterar, bland annat, hur althögern försöker få anti-vit diskurs att kollapsa, eller förlora sin udd, genom att gestalta detta — och på så vis konstruera detsamma i den sociala verkligheten — med bildmemer, och hur detta är ett typiskt postmodernt grepp från althögerns sida.

Ett exempel på ovanstående: ”rasism” har varit något av ett magiskt ord som svävat över de diskursiva element som syftar till reaktion och självhävdelse hos européer mot vad som upplevs som en kolonisering av deras hemländer, och en pågående brutalisering och förbrytelse mot sig av folk av icke-europeisk etnicitet. Detta har fått folk att avengagera sig från sitt eget självförsvar — många gånger redan innan de inom sig själva format en sammanhängande tanke på självhävdelse. Yttranden som ”Sverige åt svenskarna”, eller dylikt, har blivit invävda i en ”rasismgrammatik” som samverkar med folks ryggmärgsbeteenden, och exkluderar sådana  ”hemska” yttranden från vad man får säga i det här landet. Grammatiken trasslar genast upp de djupt inpräntade sentimenten ”vidrig människosyn”, ”du kan ju inte må bra”, samt att det på något sätt är intimt förknippat med stöveltramp, folkgruppers försvinnande, och gaskammare (eller åtmindståne drunknade barn). Batman-skurken Bane, däremot, är en person med tymos — althögern skulle kanke säga baserad — och därmed mindre socialt ängslig. I en scen till The Dark Knight Rises (Nolan 2014) svarar han en finansherre, vars nytta förbrukats och nu vädjar till Bane om inflytande med ”but I gave you money,” med ”and this gives you power over me?” Scenen har något av en kultstatus i modern populärkultur, och Banes mentalitet översätts nu till situationen där någon blir kallar ”rasist,” på samma sätt som i filmen är ”and this gives you power over me?” naturligtvis rätt inställning och svar. Memen uppdagar det godtyckliga i rådande diskurs och tar udden av rasist-markören med all dess underliggande grammatik. På så vis har althögern, i praktiken, demonstrerat sin tro på effektiviteten hos punkt ett (sociala konstruktioner), punkt två (kulturella referenser som diskursens substrat), samt faktiskt punkt tre och punkt fyra på en och samma gång.

Bane i 80-talskitsch

Föregående var ett minimalt och kanske, i sig, ett obetydande exempel. Det är hållningen här som är intressant, menar Stigermark, och fortsätter diskussionen om populärkultur. Rådande diskurs, menar althögern, har exkluderat högerideal nästan helt. Därför har det heroiska, den tragiska livssynen, och det maskulina förpassats till marginalerna. ”Popfascism”— med en hänvisning till Jonathan Bowdens begrepp Pulp Fascism — kallar Stigermark den slags populärkultur där dessa ideal tar sig uttryck i allt från serietidningar till B-filmer; ibland inte fullt medvetet hos kreatörerna. Althögern diskuterar gärna sina ideal med populärkultur som medium. Det är trots allt bara där samtiden tillåter en fri gestaltning av dem. Detta ger inte bara upphov intressanta utläggningar om en högerbetonad livssyn och världsåskådning, utan möter även människor, framförallt unga människor, där de är, utan pretention och utan högfärdighet. Det finns alltid ett ’där’ där — det adresserar något jag äger erfarenhetsmässigt, idéinnehållet avkodas i mina föreställningar. Sådant är kritiskt ur ett pedagogiskt sytfte.

Stigermark avgränsar sin studie av althögern till vad som kallas metapolitik — spridandet av idéer och värden genom kultur i syfte att lägga en grogrund för politisk förändring. Här lyfter han fram althögerns idégods från den franska nya högern och redogör för hur dess grundares de Benoists  idéer om att politik är nedströms från kultur, att saker och tings mening betecknas via språk och förståelese, och hur detta sätter agendan för all eventuell maktutövning, är centralt för ledande figurer inom althögern. Att kontrollera ett samhälles memer är makt, mjuk makt. Postmodern teori, som innan var helt vänsterdominerat, fann helt plötsligt ett utlopp åt höger. Stigermark nämner bland annat Greg Johnsons idéer om kulturell hegemoni — mjuk makt återigen — som målet för amerikansk White Nationalism: alla politiska dispyter måste ske inom ramen för ett vitt hemland — detta är målet för hans vita nationalism. Det kommer alltid att finnas träta, men en värdehegemoni innesluter trätorna i en diskurs i vilken allt ifrågasättande av den etniska homogeniteten med avseende på europeiskt ursprung inte existerar. Det är på så sätt en inversion av identitetsvänsterns strävanden efter makt för icke-vita eller sexuella minoriteter. Faktum är att en central tankefigur i postmodern teori är ”den stora berättelsens sönderfall” (och därmed diskursens sönderfall) i mindre berättelser för disparata grupper, med resultatet att de enskilda diskurserna inte alltid kommunicerar med varandra. Spelfältet blir då inte en dialog präglad av saklig debatt, utan mer ett slagfält där vilja till makt är det centrala. Det är, eftersom diskursen skapar världen, ett världarnas krig, och eftersom diskursen muterar genom att nya memer får fäste och andra faller av, har vi att göra med ett ”memkrig” på det postmoderna slagfältet.

Vi har här bara berört några stickprov ur uppsatsen som helhet, vilken är värd att läsas av alla som har intresse av utvecklingen utav en av vår tids mest spektakulära politiska initiativ.

  • NysvenskMigrant

    Ärligt talat känns det som att bara skönmåla tramseri på nätet. Typ som feministerna som försöker göra genus till en vetenskap. Tycker det mest känns som slöseri med tid att göra lustiga bilder och posta runt dem i interna Facebook-grupper.

    • Låter som du inte förstått vad memetik är, hur det fungerar, hur det används eller vad syftet är. Jag kan rekommendera att läsa https://sv.wikipedia.org/wiki/Mem för att få en grundläggande förståelse. 68-Vänstern vann för övrigt kulturkriget efter den långa marschen genom institutionerna med hjälp av massivt metapolitiskt arbete i kombination med realpolitik.

  • Pingback: Nordisk alternativhöger()