Perspektiv

Konservativa är inte dömda att förlora

Pat Buchanan

I söndags publicerade Nordisk Alternativhöger en artikel av Magnus Söderman med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna? Tyvärr måste jag erkänna att jag helt och hållet håller med Söderman i hans problembeskrivning. Konservativa är historiska ”loosers”. Vi har misslyckats med att stoppa progressivismen till den grad att dagens ”konservativa” inte ens är medvetna om att det de propagerar för är vänsteridéer som inte har någonting inom högern att göra. En del idéer inom högern har blivit så självklara att de kan liknas vid luft. Vet man inte om att de existerar så uppfattar man dem inte. Vet man inte att vissa idéer grundar sig i kulturmarxismen så tänker man inte på att de är vänster. Konservatismens tragiska utveckling anser jag bero på ett antal faktorer som jag skulle vilja gå igenom i denna artikel.

För det första anser jag att Söderman beskriver den verkliga konservatismen fel. En äkta konservativ högerman kan omöjligt hävda ”att en nioårig själv skall få välja kön”. Om man bara betraktar konservatismen som ett arbetssätt, ett förhållningssätt till hur snabbt utvecklingen bör gå, så kan givetvis utvecklingen gå lite hursomhelst. Detta förutsätter dock att konservatismen saknar bärande idéer, vilket inte är fallet. Konservatismen har innerboende idéer och dessa är varken egalitära, liberala eller vänster. Jag misstänker att Söderman känner till detta, men bara att det inte framgår i artikeln.

En första förklaring till konservatismens svaga motstånd mot progressivismen är att rörelsen infiltrerats och liberaliserats. De ”konservativa” som Söderman beskriver (och särskiljer från radikalkonservativa) är i grund och botten liberaler. Många konservativa av idag har en egalitär, liberal, grundsyn på människan, vilket i sin tur påverkar den slutgiltiga analysen. Det smärtar i mina öron när jag hör konservativa motivera sitt val av ideologi med att de ”vill bevara liberala värden”. De Söderman beskriver är med andra ord s.k ”liberalkonservativa”, en konservativ avart som aktivt måste motarbetas. I grund och botten är dessa människor liberaler och inte konservativa.

En annan viktig anledning till de konservativas svaga motståndskraft är fel val av taktik. Samtidigt som vänstern började bedriva politiskt arbete genom kulturen förblev högern kvar på den politiska arenan. Vänstern kunde genom kulturkamp i princip obehindrat erövra våra institutioner, vår media, och vår kulturindustri. Få progressiva förändringar hade kunnat ske om inte vänstern hade vunnit så många enkla segrar i kulturkriget. Där har högern fundamentalt misslyckats. Söderman nämner kort kulturkriget och jag skulle vilja lyfta upp det som en av de viktigaste orsakerna till dagens läge.

Den tredje orsaken till den konservativa rörelsens oförmåga att stoppa den rådande utvecklingen handlar faktiskt om det Söderman beskriver. Han har helt rätt i att det inte ”kostar lika mycket” att trampa på oss konservativa. Som jag ser det bottnar detta i konservatismens värdeobjektivism. Konservativa har, till skillnad från den värderelativistiska vänstern, en moralisk kod att följa. Denna hederskodex begränsar de konservativas manövreringsutrymme. Inom vänstern helger målen medlen, vilket suddar ut alla gränser för den politiska kampen. Enligt vänstern är det enbart segern som räknas. Med allt detta sagt innebär inte det att konservatismen är utdömd som ideologi. Dock finns det åtgärder som behöver vidtas. Det som bland annat behöver ske är följande:

  1. Konservatismen måste bli konservativ igen. ”Liberalkonservatism” och neokonservatism är ingen äkta konservatism. Det var inget större fel på konservatismen innan den infiltrerades av liberaler och annat vänsterfolk. Min egen hållning är den att dagens läge kräver att äkta konservativa går ihop med nationalister i vår strävan att rädda vår civilisation. Med tanke på dagens situation kan jag inte se varför konservativa inte kan vara nationella samtidigt, och vise versa. Enighet är idag viktigare än någonsin. Möjligen lättare sagt än gjort men strävan måste finnas.
  2. Byte av taktik. Det är dags att gå på offensiven i kulturkriget. Vänstern är inte van vid motstånd. En kulturell motoffensiv kommer få dem ur balans. Se bara på deras hysteriska reaktioner när högern väl gör kompromisslöst motstånd. Högern behöver också arbeta för att skapa ett eget, icke-politiskt, civilsamhälle. Högern måste kunna skapa livsmöjligheter för sina följare, vilket i sin tur reducerar riskerna med att engagera sig inom den genuina högern. Framgångar i kulturkriget är en grundläggande nödvändighet för att kunna skapa verklig förändring.
  3. Läs min blogg The Swedish Paleocon – kulturrevolution från höger, eller varför inte lyssna på Motgift? Trion på Motgift ger ofta intressanta kommentarer och perspektiv på debatten. Därför orde även konservativa att lyssna på Motgift.

Jag kan inte se att konservativa, på grund av ideologiska skäl, inte skulle vara kapabla till att åstadkomma förändringar. Visst, vi är delvis bakbundna av vår hederskodex och värdeobjektivism. Å andra sidan anser inte jag att det är nödvändigt att sjunka till vänsterns låga nivå för att segra. Den konservativa rörelsen kan, och bör, anamma vissa av vänsterns taktiker (exempelvis de i Alinskys: Rules for Radicals) förutsatt att de fungerar under nuvarande förhållanden. Till den som vill läsa mer om detta ämne rekommenderar jag min serie Kulturrevolution från höger som utgör den röda tråden i mitt bloggande.

Så nej, Magnus Söderman, konservativa är inte för anständiga för att kunna vinna. Jag vet att det trotts allt finns anständiga konservativa kvar. Så länge dessa människor andas finns det hopp. Konservativa är inte dömda att förlora!