Recensioner

Män bland ruinerna

Till höger Carl Schmitt.

Carl-Göran Heidegrens ambitiösa studie av kretsen kring Ernst Jünger för omedelbart tankarna till titeln på en av Julius Evolas böcker: Men Among the Ruins, eller på svenska, Män bland ruinerna. Heidegrens bok tar vid omedelbart efter första världskriget och beskriver Tyskland som det såg ut efter krigsslutet, i ett läge där den gamla ordningen har raserats utan att en ny rest sig för att ta den tidigares plats. Passagen mellan en gammal ordning och en ny, där läget ännu är oklart, brukar kallas för ett interregnum och det är ett tillstånd som allmänt brukar förknippas med osäkerhet och att företeelser tas till sin allra mest extrema nivå.

Ontologiskt undantagstillstånd är den suggestiva formulering som Heidegren tar i bruk för att ringa in situationen. Det är en formulering som vill beskriva ett tillstånd där gamla erfarenheter upphört att gälla, på samma sätt som hyperinflation gör att besparingar som ackumulerats under många år kan bli värdelösa över en natt. För den postmoderna läsaren som redan är van vid att ingenting egentligen betyder någonting, och att alla ändå har sin egen sanning, är det möjligt att läget inte verkar särskilt dramatiskt. Det som gör det tidiga tyska 1900-talet så anmärkningsvärt är emellertid att den tidens människa var van vid en ordning där det fanns anspråk på absolut sanning – en ordning som kriget effektivt raserade.

Det är i detta läge som kretsen kring Jünger bedriver sitt huvudsakligen intellektuella arbete, även om viss kontakt med partipolitiken förelåg i enskilda fall. Huvudpersonen i Preussiska anarkister är Ernst Jünger, men också brodern Georg ägnas avsevärt utrymme. Därtill kommer ett antal oftast mindre kända personer, med namn som Edmond Schultz, Friedrich Hierschler, Arnold Bronnen och Ernst Niekisch. Den kände juristen Carl Schmitt, som dömde ut sig själv för eftervärlden genom att samarbeta med Hitler och nationalsocialisterna, skymtar också förbi, om än något hastigt då han inte tillhörde den omedelbara kretsen kring Jünger.

Jünger är känd för eftervärlden som en första rangens kulturpersonlighet. Han gjorde visserligen ett antal ställningstaganden som har varit svåra för eftervärlden att acceptera, men han samarbetade aldrig med nationalsocialisterna och man har därför haft överseende med hans ungdomsförsyndelser. Fallet Schmitt är mer komplicerat; sanningen där är att Schmitt helt enkelt var för briljant för att man skulle kunna ignorera honom, även om man länge försökte. Han blev naturligtvis aldrig förlåten, men man läser ändå och refererar till hans böcker som om ingen särskild problematik förelåg. Jünger och Schmitt kan definitivt sägas vars hushållsnamn, i synnerhet för den som är bildad inom litteraturvetenskap respektive statskunskap och juridik. Därför är det desto mer intressant att läsa om den vidare kretsen kring Jünger.

Namn som Schultz, Hierschler, Bronnen och Niekisch är måhända bekanta för den som är en kännare av tysk idéhistoria, men de borde vara tämligen obekanta för de flesta andra. Det kan inte sägas annat än att Heidegren gör ett väldigt bra arbete när det kommer till att introducera de här ofta excentriska personligheterna och tänkarna. Han sätt att skriva är alltid pedagogiskt och förklarande, och aldrig koketterande. Det som framför allt utmärkte den preussiska anarkismen, om man nu över huvud kan tala om den som en sammanhängande strömning, är försöken att orientera sig i ett interregnum där man inte riktigt vet vad som gäller.

Det är inte heller helt lätt att veta vad man ska tänka om den preussiska anarkismen. Just exakt vad som var anarkism i den preussiska anarkismen är inte lätt att förstå. Det framstår snarast som om de förespråkade motsatsen, det vill säga den totala staten som löper genom alla sfärer och därigenom kan mobilisera resten av samhället för sin sak. Kopplingen kan göras till Spenglers preussiska socialism, där han försökte lägga fram en socialism befriad från Marx, och synkroniserad med den preussiska kulturen och nitiska folklynnet. Den preussiska anarkismen är ett exempel så gott som något på uppfinningsrikedomen och lekfullheten hos dessa intellektuella. De utmärktes av en vilja att skapa nya former, ideologier, filosofier, till och med religioner.

Att efter eget tycke och smak skapa nya former verkar här ligga i sakens natur. Det hör så att säga samman med det ontologiska undantagstillståndet. Vad kan man annars göra när man inte kan förlita sig på gamla institutioner och ordningar? De ordningar som ändå verkade dröja sig kvar föll i vilket fall som helst inte i smaken. Den gamla konservatismen, det willhelminska Tyskland, såväl som borgerligheten, var utsatta för konstant polemik. I synnerhet begreppet borgerlig kan nämnas i sammanhanget. Att vara borgerlig var för Jünger och hans krets någonting dåligt.

Ernst Jünger.

Den anti-borgerliga attityden är värd att dröja sig kvar vid ett slag, för den identifierar en spänning mellan de preussiska anarkisternas läror och leverne. Dessa intellektuella producerade gärna retoriskt radikala skrifter, där de lade ut äventyrliga program på ett nästan skolpojksaktigt sätt, vilket Heidegren är snar att poängtera. Samtidigt framgår det tydligt från Heidegrens levnadsteckning att de ändå levde förhållandevis borgerliga liv vid sidan om den intellektuella och politiska verksamheten. Möjligtvis med undantaget att deras arbetsliv aldrig blev särskilt konventionella, men i andra avseenden verkar de inte direkt ha brutit med de borgerliga normsystemen. Lite kritiskt kan man därför fråga sig om inte den uppskruvat radikala tonen var till för att dölja att man inte riktigt levde som man lärde?

Det sätter fingret på det uppenbara: att de här figurerna var intellektuella och egentligen inte några handlingsmänniskor. Det ska naturligtvis inte sägas annat än att bröderna Jünger visade sig modiga genom sitt deltagande i första världskriget. Men i förlängningen var de intellektuella, skriftställare, som interagerade med världen genom sitt skrivande, skådande, insamlande och kommenterande. Detta till skillnad från de politiska rovdjur – från både rött och brunt håll – som krigade på städernas gator om den politiska makten och där Hitler och nationalsocialisterna så småningom avgick med segern på både vänsterns och borgerlighetens bekostnad. James Burnham skrev i The Machiavellians att det viktigaste för den som gör anspråk på makt är en kapacitet för hårt arbete och en förmåga till hänsynslöshet. En intellektuell karaktäriseras ofta av helt andra egenskaper.   

Denna bok är i alla avseenden just en berättelse om en grupp intellektuella och deras försök att orientera sig i ett interregnum – en tid av osäkerhet där saker och ting gärna ställs på sin spets. Man kan tillägga att detta ontologiska undantagstillstånd fick ett slut när Hitler och NSDAP grep makten, apropå att ett interregnum premierar det extrema snarare än det normala. Intellektuella är ofta uppfinningsrika, men de förhåller sig vanligtvis till en tradition av något slag, även om de ställer den under omprövning. I detta läge fick hjulet uppfinnas på nytt och det utmärkande för flera av de här personerna var att de skapade egna åskådningar helt efter eget huvud.

Detta konstaterande leder oundvikligen till frågan om vad som blev de preussiska anarkisternas arv? Bröderna Jünger, i synnerhet Ernst, lever vidare som allmänt erkända litteratörer och samtidsvittnen. Schmitt lever kvar på de juridiska och statsvetenskapliga institutionerna. Men de andra? Jüngers vän Schultz, som ägnas avsevärt utrymme i boken, verkar aldrig ha varit förmögen att skapa något bestående. Hierschler var en given sektledare, vars läror aldrig verkade gå längre än utanför den närmaste kretsen. Bronnen var ingen tänkare och Niekisch är nog mest av intresse för den lilla skara som ännu kallar sig nationalbolsjeviker.

Friedrich Hierschler.

Det finns onekligen något heroiskt i de preussiska anarkisternas försök att skapa nya orienteringspunkter i en tid som annars präglades av förvirring, och inte minst ett mått av sorg eftersom många ännu hade den gamla ordningen färskt i minnet. Samtidigt finns det också något tragiskt över dem. De signalerade ofta radikala ståndpunkter, men levde förhållandevis konventionella liv. Det fanns ambitioner att göra ett avtryck i politiken, men trots en överlägsenhet i intellektuell förmåga hade man ingen egentlig kapacitet att konkurrera med de vargar som drog fram under röda och bruna fanor.

Heidegrens egen insats är berömvärd. Studien är synnerligen välgjord. Jag har redan nämnt Heidegrens pedagogiska anslag och att han aldrig faller hän till att kokettera eller att göra saker svårare än vad som är nödvändigt. Det är dessutom befriande att han intar en nyanserad hållning till sina studieobjekt. Hans hållning är inte polemisk, men samtidigt drar han sig inte från att kritisera de preussiska anarkisterna där det uppstår spänningar och motsägelser. Det som i så fall saknas i framställningen är att något mer kanske skulle behöva sägas om första världskriget, som trots allt slog den gamla ordningen i bitar och skapade det ontologiska undantagstillståndet till att börja med.