Perspektiv

Avlegitimeringen av nationalister biter tillbaks

”Ett spöke hemsöker Europa… Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke…” Detta är de berömda orden som i ett manifest av Karl Marx beskriver den kommunistiska rörelsens framfart på 1800-talet. De illustrerar hur historien upprepar sig; hur människan tar till motstånd mot förtryck men framför allt vad konsekvensen kan bli av detta.

För paralleller på dagens världspolitiska scen skulle det bästa nog vara att titta på valet av Trump till president och det så kallade Brexit – händelser som ofta ses som reaktioner på de negativa sidorna av globalism och invandring, i vilka man kan urskilja en vilja från folket till stärkandet av sin nationella identitet och sitt lands suveränitet. Det är, med andra ord, ett motstånd från en gryende nationalism vi bevittnar.

Precis som kommunismen på sin tid, erkänns även nationalismen idag som en makt som växer sig starkare. Detta är tveklöst fallet, trots bakslag efter valen i Österrike, Nederländerna och Frankrike. Enligt många experter så talar dessa europeiska val inte speciellt mycket emot det oundvikliga: nationalismen är på frammarsch och den har fortfarande goda chanser att ta över i dessa samt andra länder.

Som en naturlig konsekvens av just detta – för att återkoppla till det som nämndes i början om vad ett motstånd kan leda till – har en trend nu uppkommit, liknande det som Marx i kommunisternas fall beskrev som en hetsjakt från de gamla makterna. På samma sätt som när makter som kände sig hotade av kommunismens framväxt inledde denna hetsjakt, har det liberala etablissemanget, som nu känner sig hotat av nationalismen, givit sig hän åt liknande. Denna trend kan kallas ”avlegitimeringen av nationalister” och den kommer nu att belysas med ett flertal exempel.

Nationalism och medier

Ett typexempel på det vi kallar för avlegitimering är skildringen av nationalismens framgångar på senare tid, som en tro på ”quick fixes” (enkla lösningar).

Så kallade ”quick fixes” menar man är en av nationalismens största dragningskrafter, medan de så kallade ”normala politikerna”, vars anhängare framställs, till skillnad från nationalister, som några som kan ”kan läsa och skriva”, inte verkar ha dessa ”quick fixes” på lager och till och med undviker dem.

Det är en skildring som har en avlegitimerande verkan, då ”quick fixes” framställs som inget annat än tomma löften från nationalismens frontfigurer, så att förespråkare av ”quick fixes” framstår som bedragare. På så vis slutar det med att nationalistiska väljare framstår som lättlurade, dumma och impulsiva. Detta är så klart tack vare den uppenbara oviljan från medier och politiker att erkänna de positiva sidorna av dessa föreslagna, samt existerande, ”quick fixes”.

Etablissemangsmedias hårdselektion av narrativ lyfter endast fram en bråkdel av sanningen, resten faller ur bild och når inte massorna. Särskilt sanningen om att nationalism i politik faktiskt fungerar. För att ta ett bra exempel, något som knappast rapporteras, kan man titta på hur Ungern har den lägsta arbetslösheten i hela dess historia, detta efter att ha slängt ut den internationella valutafonden, ett av globalisternas favoritverktyg, något som inte kan kallas något annat än just en ”quick fix”.

Detta exempel borde göra mycket för att bevisa att ”quick fixes” fungerar så länge medier inte vinklar och ingen sätter käppar i hjulet för en sådan politik. Enkla lösningar som att stänga ut invandrare och förbjuda vissa organisationer kan få bra resultat. Avlegitimeringens mekanism är helt och hållet avhängig vinklingen i media, och har sällan något med verkligheten att göra.

Bilden av nationalister

Det är en avlegitimeringen vi ser som även går ut på att framställa nationalister som enfaldiga; en mem som medier verkar upprepa varenda dag i sin rapportering. Till exempel så skrev ingen mindre än George Orwell följande gliring om nationalister, som många idag skulle skriva under på utan att blinka: ”Alla nationalister är kapabla till de mest påfallande inkonsekventheter, inte desto mindre är de stålsatta i sin övertygelse om att ha rätten på deras sida … Alla nationalister har förmågan att blunda inför likheter mellan i stort sett överensstämmande fakta.”

Sanningen är att vi i dag vet mer om det här tack vare den experimentellt fastställda företeelsen ”confirmation bias”. Det har nämligen bevisats att människor tenderar att fokusera på fakta som bekräftar deras syn på världen, samtidigt som vi tenderar att blunda inför fakta som inte passar in. Än desto viktigare så finns det inget som säger att detta endast gäller nationalister. Något som Orwell och medier vill få folk att tro.

I fallet Orwell är det nog, tack vare hans ord, ett säkert kort att kalla honom arrogant. Och med honom de flesta liberaler, som drar alla nationalister över en kam och hävdar att de är enfaldiga.

Arrogans från liberalt håll är tvivelsutan något som nationella idag får stå ut med, även om det inte finns något som säger att nationalister sticker ut mer när det gäller ”confirmation bias”. I själva verket kan enfald finnas på alla sidor. Att den blivit tillskriven nationella allena är, som vi ser, bara mer bevis på den avlegitimering som pågår.

Teorin om en moderåsikt

Man skulle även kunna gå längre här och låna ett ord från litteraturvetaren och debattören Göran Hägg. En moderåsikt, som han kallade det, är inte något som människor avviker ifrån alltför lätt, varefter han faktiskt tog bilden av serber som ett bra exempel. Argument och fakta kommer därför inte att ha någon effekt. Detta förklarar bland annat en fundamentalistisk tro på Gud och det Gamla testamentets skapelseberättelse, och hur trots alla bevis som finns till stöd för teorin om biologisk evolution, denna framstår som skrattretande för dessa bokstavstroende. I andra fall kan en moderåsikt bestå i att man betraktar vetenskapsmän som auktoritativa, och allting som sägs ifrån det lägret, om global uppvärmning t ex, måste naturligtvis stämma.

Det är också när den så kallade moderåsikten blir kraftigt ifrågasatt som vi till och med kan se intelligenta människor få kortslutning eller i värsta fall gräva sin egen grav. Så det är inte bara nationalister som det är fråga om, men trots det så framställs nationalister av liberala journalister och politiker som de enda som bländas av sin ideologi och är enfaldiga.

Detta fasthållande vid sin moderåsikt och den ovannnämnda tendensen till ”confirmaion bias” är för övrigt exakt vad vi har sett liberala journalister och tyckar-kändisar falla offer för i och med debatten om invandring. Genom att de fortsätter att stå bakom en misslyckad invandringspolitik – om vi nu utgår från att de inte enbart vill lura sina medborgare – samt försvarar invandrare som begår brott med att socioekonomiska faktorer kan förklara deras överrepresentation i statistiken, så gör de uppenbart att de, i minst lika stor omfattning som nationalister, bär på moderåsikter och ”confirmation bias”.

Debatten om ”fake news”

En del av denna avlegitimering är även debatten om så kallade ”fake news”, där hela sajter och tidningar utpekas som spridare av desinformation och propaganda. Allt som emellertid gäller för att se vad detta egentligen handlar om är att ta en titt på en tidning eller TV-tablå; folk som alltså påstår sig kunna prata med döda och kunna spå framtiden kan obegripligt nog obehindrat lura och bedra miljontals, trots att en amerikansk stiftelse i åratal har erbjudit ett pris på en miljon dollar till den som påstår sig ha dessa förmågor och med några elementära test bevisar sig inte vara falsk. (Utgång? Ingen har klarat testerna; knappt någon har ställt upp.) Då har vi inte ens hunnit nämna en annan elefant: Wikipedia, där vem som helst kan gå in och skriva.

Debatten om så kallade ”fake news” talar alltså för sig själv; det är en desperat attack på nationalismen och del av en avlegitimeringsprocess, som är på väg att få helt andra konsekvenser än vad som avsetts…

Attacken på Ryssland

Sist men inte minst så finns attacken på Ryssland som exempel på denna avlegitimering. Ryssland har nämligen blivit något av en slagpåse för liberaler. Detta är naturligtvis på grund av landets nationalistiska politik och för att det är det land i Europa som har gått längst i nedmonteringen av den liberala demokratin, något som låter mer radikalt än vad det egentligen är, men kan sägas vara en väg som ryssarna har tagit, med den angivna förklaringen att olika länder har olika förutsättningar. Denna mentalitet skulle för övrigt kunna innebära för Västeuropa att man kort och gott bortser från något papper som ett par byråkrater har skrivit på om påstådda ”rättigheter för migranter”.

Tack vare denna attack, som egentligen är del av en demoniseringskampanj, slutar det bland annat med att ryssarna framstår som arvtagare av en närmast Hitleristisk nationalism.

Idag handlar det mest om att anklaga Ryssland för ”vidriga folkrättsbrott” i samband med Ukraina. Sanningen är att det bara gäller att titta på Rysslands annektering av Krim och sedan på Förenta Staternas invasion av Irak. Hyckleriet blir uppenbart. Hur mycket kritisism framförs mot USAs invasion av Irak, som rättfärdigades med grund i liberala principer, gentemot Rysslands annektering av Krim, grundad i nationalistiska principer!

Så attacken på Ryssland kan ses i ljuset av en avlegitimiering av nationalismen. Genom att gräva fram mer fakta om Ryssland och dess konflikter med grannländer, till exempel från boken ”Vladimir Putin och rysskräcken”, som kom ut 2010 på ett stort svensk förlag, eller dokumentären ”The Masks of Revolution” av Paul Moreira, kommer man att få se mer av denna avlegitimering och sanningsvinkling i medier och av politiker.

Resultatet av avlegitimeringen

Men det är en avlegitimering som börjat slå tillbaka. Oupphörliga attacker på människors identitet leder alltid till ett bakslag. I dessa dagar när nationalism som ideologi är framställd som något som endast de värsta av människor tar del i, ser vi ett ohämmat förakt mot nationella ifrån de liberala maktstrukturerna. Men nu, i och med att gemene man börjat se det ideologiska hyckleriet från diverse journalister och proffstyckare, har föraktet börjat flöda även i motsatt riktning. Deras avlegitimeringsagenda har vänt sig mot dem. Paniken är ett faktum. Inte olikt fallet med kommunismen på 1800-talet – en rörelse som sakta men säkert växte och skulle komma att utgöra en av världens supermakter – ser vi en transnationell massrörelse växa fram vars tid nu är inne.