Recensioner

Kaos är en stege

De senaste veckorna har ett antal händelser inträffat som alla på sitt sätt markerar i vilken stämning världsläget befinner sig. I USA marscherade nationalister från olika grupperingar under gemensamt syfte och slagordet ”Unite the Right”, i Charlottesville som ett sätt att manifestera sin vilja att ena rörelsen. En kombination av stadsledningens inkompetens och illvilja samt vänsterns våldskapacitet ledde emellertid till att samlingen urartade på ett sätt som inte hade varit nödvändigt. Ungefär samtidigt markerade Trump mot Nordkorea att landet har att vänta sig ”fire and fury”, i händelse av att de på allvar utmanar den överlägsna amerikanska militärmakten. Liksom för att demonstrera konceptet visades samtidigt det femte avsnittet i Game of Thrones sjunde säsong, där Daenerys Targaryen släpper lös sina drakar på de som motsätter sig restaurationen av Targaryen-dynastin.

Det var eld och vrede, eller hot om eld och vrede, på gatan, i storpolitiken och inom den populärkulturella sfären. Dessa händelser kan läsas som fristående från varandra och vad gäller exemplet med Daenerys Targaryens drakar tjänar de naturligtvis bara syftet att ge oss en mental och känslomässig bild av den totala förstörelsen, vilket är den funktion som kultur ska fylla. De ovan nämnda händelserna, och andra, signalerar emellertid vilket stämningsläge det är som råder i världen just nu. Och läget verkar minst sagt anspänt. Min betraktelse av sakernas tillstånd sker utifrån att jag nyligen avslutat läsning av Joakim ’Oskorei’ Andersens debutbok Ur ruinerna, utgiven på Arktos.

Andersen är känd för sin långa kulturgärning vilken företagits med bloggsidan Motpol som utgångsläge. Från denna har han under tio års tid lämnat kvalificerade kommenterar på områden som kultur, idéhistoria och politik. Boken är en sammanställning av många års bildning och dess innehåll hade utan tvekan kunnat ligga till grund för åtminstone ett par tre böcker. Tematiskt påminner Ur ruinerna om James Burnhams The Machiavellians: Defending Freedoms i meningen att Burnham introducerar ett antal tänkare som han sedan väver samman till det han menar kan förstås som den machiavelliska traditionen.

Poängen är att dra slutsatser om politikens sanna väsen och hur man ska förhålla sig till de styrande. Andersen gör något liknande, men med syftet att säga någonting om förutsättningarna för politisk och kulturell förändring. Ur ruinerna kan läsas som en kvalificerad introduktion till vår tids mest betydelsefulla högertraditioner, men det vore samtidigt en underskattning av verket. Andersen bidrar med så pass många självständiga synpunkter och grepp att boken ska betraktas som ett genuint originellt verk.

Myter som ger kontext

Öppningskapitlet heter ’Ragnarök’ och är en av de absolut starkaste texter som jag över huvud taget läst i en fackbok. Andersens grepp är att relatera och förklara den nuvarande situationen genom att koppla den till det symbolspråk som kommer till uttryck genom asatron. Våra förfäder gjorde sig inga illusioner om att historien präglas av ständiga framsteg eller att det som gäller just nu kommer att bestå för all evighet. Varje ordning bär på fröna till sin egen undergång genom sina särskilda asymmetrier. Andersen lyfter fram olika symboler från myten och förklarar därigenom företeelser som gäller för vår tid.

Exempelvis Midgårdsormen som uttryck för de mörka underströmmar som finns i det kollektivt undermedvetna. Jättinnan Angerboda som en symbol för det demoniskt feminina som i vår tid är relevant genom feminismens ideologiska framgångar. Häxan Gullveig som en symbol för penningen och problemen med materialism. Draken Nidhögg som gnager på rötterna till världsträdet som en analogi för storkapitalet, byråkratiseringen, och andra krafter som eroderar grunden för samhället – den stabila medelklassen. Fenrisulven som ett sätt att förstå våldseskaleringen som i vår samtid ligger i luften. Att använda våra förfäders myter som ett förstå och tolka samtiden är ett lysande grepp. En starkare inledning till boken hade varit svår att föreställa sig.
Problemet som står för handen är att den ordning som fastlades av segerherrarna efter andra världskrigets slut inte längre är hållbar, och att det som nu gäller är för andra krafter att kliva fram och etablera en nyordning. Andersen skriver om 1900-talet som en ideologisk och politisk formation, vilket han identifierar med liberalismen. Kapitlet är välutvecklat och beskriver vilka föreställningar och maktanordningar som har format vår förståelse av det långa 1900-talet. Andersens diskussion om konsekvenserna av att den etablerade ordningen inte längre är hållbar påminner om Jordan Petersons koncept om ’kaos’. Kaos är det som uppstår när våra förväntningar inte matchas av verkligheten.

Metapolitik, politiken och gatuaktivismen

Psykologen Peterson tar upp exempel som när din partner sedan 10 år är otrogen mot dig eller när en släkting drabbas av cancer. För den politiskt orienterade ligger det mer nära till hands att peka på när våra ideologiska föreställningar och politiska program inte längre kan lösa samtidens problem. De problem som samtiden ställer oss inför kan inte lösas genom de svar som 1900-talets politiska ordning kan ge oss. Det är vad kaos innebär. Peterson jämför kaos med draken som kulturell symbol. Drakar gillar mörka platser och de vaktar vanligtvis en skatt. Det betyder att kaos innebär möjligheter för den som kan bemästra svårigheterna. Just detta är den sanna innebörden av Ur ruinerna – inte att lägga ännu en problembeskrivning till mängden, utan att presentera aktörer och strategier som kan hjälpa oss att övervinna kaoset och skapa nya möjligheter.

Det är intressant att notera att ultraintellektuella strömningar som alternativhögern, den franska nya högern och amerikansk neoreaktionism diskuteras på lika villkor som Soldiers of Odin, British Defense League och Filipinernas president Rodrigo Duterte. De så kallade utmanarna ryms inom tre olika kategorier: metapolitiken, politiken och gatuaktivismen. På den här punkten hade det funnits en poäng att för strukturens skull ha en kapiteluppdelning där de tre ovan nämnda typerna hade kunnat utgöra de grundläggande kategorierna. Det hade också varit intressant med en mer ingående diskussion om relationen mellan politik och kultur i sig, som en grund för de övriga diskussioner som förs i boken.
Diskussionerna om utmanarna håller genomgående hög nivå. I synnerhet kan rekommenderas kapitlen om alternativhögern, franska nya högern, neoreaktionen samt det om Trump. Tyngdpunkten läggs på att framhålla framgångsfaktorer och bara i vissa fall kommenteras svagheter i de olika gruppernas strategiska och ideologiska prioriteringar. Andersen gör bitvis sina studieobjekt lite för mycket rättvisa. Det är i grunden bra att framhålla det som är positivt, men varnande exempel kan i många fall vara mer effektivt för att vägleda det egna handlandet.  Jag kommenterade ovan att alternativhögern diskuteras på samma villkor som Soldiers of Odin. Detta är ett lyckat grepp. Det ger boken en spännvidd och mångsidighet som gör att den ger läsaren en bättre uppfattning om situationen och vilka som står beredda att ingripa i de skeenden som pågår.

Samverkan och synergieffekter vägen framåt

I det sista kapitlet knyter Andersen ihop diskussionerna som har förts under bokens gång och ger flera egna förslag på strategier utifrån det material som presenterats. Min uppfattning är att förslagen som presenteras tyder på gott omdöme. Exempelvis den gramscianska strategin att skapa ”historiska block” mellan olika grupper och eftersträva att uppnå synergieffekter mellan metapolitiska och politiska grupper. Synergin mellan Breitbart, Trump och alternativhögern kan tas som ett angeläget exempel på detta. Också en sådan sak som att lägga sin energi på självförbättring snarare än att frossa i destruktiva händelser är ett i alla avseenden gott råd. Ytterligare ett bra övervägande är att verkligen tänka efter var man kan hitta sin plats i det som sker. Med tanke på motståndets bredd borde detta inte vara en omöjlighet för de flesta.

Andersen har tidigare beskrivit boken som en verktygslåda där var och en ska kunna hitta någonting som kan hjälpa just dem att komma framåt. För egen del bär jag med mig slutsatsen att framgångsrik kulturell och politisk förändring bygger på förmågan att skapa framgångsrika allianser mellan aktörer med olika egenskaper. Positiva synergieffekter är någonting vi i mångt och mycket har saknat i Sverige, framför allt eftersom aktörer inom Sverigedemokraterna har sett det som sin huvuduppgift att motverka sådana allianser. Kultur och politik hänger emellertid samman och därför är det otillräckligt att ensidigt betona antingen den ena eller den andra av dessa storheter. En framgångsrik strategi kräver medverkan från flera olika kompetenser.

Karaktären Little Finger i Game of Thrones beskriver kaos som en stege, vilken vissa ramlar ner ifrån och andra inte ens vågar klättra upp för. Kaos är precis vad 1900-talets sammanfallande ordning håller på att lämna efter sig. Vi ska dock inte förglömma att kaos också innebär möjligheter och i det här fallet möjligheten att lägga grunden för en bättre ordning än den föregående. Den verkliga behållningen med Ur ruinerna är att den pekar ut flera olika riktningar för hur vi ska ta oss vidare och inte ramla ner för stegen.