Perspektiv

Det privatiserade åsiktsförtrycket

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om frihetliga frågor i kombination med det mångetniska samhället; om hur vår frihet hotas av den ökade ”mångfalden”. Detta inlägg kommer istället, i högre utsträckning, beskriva de praktiska mekanismerna hos dagens åsiktsförtryck.

Än så länge är inte vi högermän i någon större utsträckning förtryckta av staten. Lagen om Hets mot folkgrupp, HMF, är dock ett undantag.  Den riktar sin udd mot den svenska befolkningen, och är, i alla avseenden, en lag som vill begränsa vår yttrandefrihet. Men generellt sett kan inte den svenska statsapparaten betraktas som något man i folkmun kallar för diktatur. Om man bortser från enskilda HMF-fall, så kastas politiska dissidenter inte i fängelse. Ute i Europa finns det däremot lagar som förbjuder en alltför kraftig revidering av Förintelsen, och detta är naturligtvis fel ur ett yttrandefrihetsperspektiv, men dessa undantag berättigar, trots allt, inte en likställning av dagens europeiska statsmakter med verkliga historiska diktaturer.

Däremot finns det ett annat socialt och privat åsiktsförtryck, vilket, till stor del, gör statliga åtgärder överflödiga. För att förstå drivkrafterna bakom det privata åsiktsförtrycket, eller i förläggningen vilken politisk kamp som helst, måste vi förstå mekanismerna bakom politiken som sådan. Låt mig, för detta syfte, anknyta till min tidigare artikel, Välnärda slavar rymmer inte, där jag i korthet förklarar anledningarna till varför våra motståndare agerar som de gör:

Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett så pass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt.

Genom olika typer av trakasserier, hot, censur och förföljelser försöker våra motståndare sätta ett tillräckligt högt pris på vårt politiska engagemang så att vi avvaktar, blir passiva eller helt tystas. Som jag tidigare skrivit så behöver alla som vill bli politiskt aktiva på något sätt göra en självrannsakan, komma på vad de själva är bäst på, och vad som är bäst att göra utifrån ens egna livssituation. Jag har valt skrivande aktivism, eftersom jag finner ro i att praktisera detta, samt att det passar mig som person.

Tillvägagångssätten för att höja priset på politiskt engagemang skiftar och är av olika proportioner. Det senaste tillvägagångssättet är att storbolag, med en praktiskt taget monopolställning på marknaden, nekar sina tjänster till personer och organisationer de inte gillar, alternativt på grund av att en vänstermobb dragit igång ett drev mot företaget i syfte att få dem att göra detsamma. I en tid när IT-jättar som Facebook, Twitter och Google med flera, tillåts att missbruka sitt inflytande på detta sätt borde lagstiftningen träda in för att säkerställa att alla får tillgång till det demokratiska systemet. Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom går istället utvecklingen i motsatt riktning med argument som att ”motverka näthat” till att förhindra påstådda ryska försök att rigga våra politiska val. Självklart är allt detta bara mer eller mindre svepskäl till att inskränka vår yttrandefrihet på ett sätt där massan inte uppfattar att det sker. Man vill ge sken av att man bara censurerar irrationellt hat och diverse andra aktiviteter som polariserar och uppviglar. Censuren blir till slut, i likhet med så många andra fenomen i samhället, med tiden en osynlig självklarhet ”som bara finns där”; få kommer därefter att ifrågasätta censuren överhuvudtaget.

Ett av de viktigaste verktygen för att höja engagemangets pris är den etablerade median. Genom drev och karaktärsmord blir det möjligt att göra offren arbetslösa och få familjära problem. Genom att emellanåt statuera hårda exempel så skrämmer man helt enkelt andra till tystnad. De vet att de aldrig kommer kunna tysta alla. Däremot vet de hur man skademinimerar, exempelvis genom att begränsa antalet oppositionella genom skrämselpropaganda. Detta är en beprövad taktik av vänstern som bland annat nämns i Alinskys Rules for Radicals under punkt 9. ”Hotet om X är oftast mer skräckinjagande än X självt”. Alinskys 13:e regel är också ”flitigt användande av media”. Här är ett utdrag från min artikel Kulturrevolution från höger -del 3 om detta:

Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it”. Enligt Alinsky bör man kapa motståndarens stöttepelare och sedan ”isolera” målet från sympatier från andra. Man bör gå på privatpersoner snarare än institutioner då dessa är enklare att angripa. Privatpersoner tar stryk snabbare än institutioner. Denna regel har praktiserats oändligt många gånger av vår journalistkår. De hittar sitt ”mål” och hänger sedan ut det i media genom en hårdvinklad artikel i syfte att svartmåla ”målet”. ”Målet” riskerar sedan att förlora sitt anseende, jobb, familj, relationer och få besök av extremvänstern. En mycket effektiv arbetsmetod. Alinskys 13:e regel fungerade också bra som arbetsmetod ihop med Marcuses politiska korrekthet.

Tillvägagångssätten kan också vara av mer individuell karaktär. Exempel på detta är diverse grupper i sociala medier som trakasserar sina meningsmotståndare i form av drev, massanmälningar, skriftliga trakasserier eller genom att exempelvis kontakta någons arbetsgivare eller familj. Allt detta gör man med svepskälet att ”bekämpa hat”. Vad som är ”hat” kan de däremot sällan, om ens någon gång, förklara på ett vettigt sätt. Andra typer av privata initiativ är rena skadegörelser och våldsaktioner som främst utförs av grupper som AFA – grupper som är öppet demokratifientliga.

Det senaste fallet av trakasserier av privat karaktär är nedstängningen av Granskning Sveriges facebooksida, som av en ren tillfällighet hade börjat gräva i gruppen bakom #jagärhär. Bakgrunden till nedstängningen är, i skrivande stund, med all sannolikhet det ganska offensiva inlägg om #jagärhär som Granskning Sverige lät publicera strax innan anmälningarna vällde in. Jag har i efterhand fått se en skärmdump på inlägget i fråga och kan medge att det borde ha formulerats annorlunda, samt att Granskning Sverige går för långt när de kallar #jagärhär för ”terror”. Att de granskar denna obskyra grupp är givetvis bra, men kommunikationen utåt borde ske på annat sätt. Med det sagt är det givetvis fel av Facebook att godtyckligt, och med ideologiska förtecken, ständigt avlägsna det innehåll som bolagets ledning ogillar. Associationsrätten är heller inte i detta fall ett bra argument till IT-jättarnas försvar, då dessa IT-jättar besitter en oligarkställning inom sociala medier. De alternativ som finns är, åtminstone idag, praktiskt taget enbart en plattform för de redan frälsta inom högern, och plattformarna saknar därmed ”vanligt folk”. När IT-jättarna stänger ner oliktänkare innebär det att dessa stängs ute från det demokratiska samtalet de säger sig värna. Våra makthavare vill få oss tillbaka till en tid när alltför radikala kritiker enkelt stängdes ute från debatten eftersom all media drevs och ägdes av dem som blidkade makten. Internet gjorde det möjligt att bryta tystnaden, vilket länge oroat etablissemanget.

Vad etablissemanget inte förstår är att man inte kan stoppa en tanke, en idé, en ideologi som är på frammarsch, bara genom att agera odemokratiskt. Visst, man kan hejda utvecklingen och vinna tid. Men sakta men säkert kommer trycket i ångpannan att öka., och det enda sättet att minska trycket i pannan är att bemöta åtminstone några av folkets krav. I annat fall kommer bara trycket att öka, öka och öka. Kanske finns det något positivt i det som sker. Kanske känner sig snart den svenska oppositionen så pass pressad av övermakten att en verklig politisk förändring blir möjlig. Håller passivitetens pris på att öka till den grad att det blir ”billigare” att göra motstånd? Jag vill gärna tro att den dagen kommer under min livstid, men just nu är det långt dit. Svensken är, å ena sidan hopplöst endimensionellt materialistisk, men, å andra sidan, kommer inte ens ”bröd och skådespel” kunna väga upp för de förändringar som kommer att skölja i mångkulturens spår.  

Det bästa vi som opposition kan göra är att fortsätta med vårt motstånd. Bollen är redan satt i rullning och egalitärernas desperation kommer att få dem att försöka höja motståndets pris. Vi på högerkanten måste därför göra vad vi kan för att sänka det. Några förslag på hur vi sänker motståndets pris hittar du här. Vid en viss tidpunkt – en viss skärningspunkt – kommer passivitetens pris att vara högre än motståndets. Ju tidigare vi når den skärningspunkten desto bättre. Ju bättre vi blir på att sänka motståndets pris, desto mindre illa behöver samhället bli för att öka passivitetens kostnad.