Vetenskap

Sverige betalar för Afrikas överbefolkning

Fertilitetstal Världen

Genomsnittligt antal födda barn per kvinna i världen.

Att invandringen är hög från fattiga länder går idag knappt att ifrågasätta utan att idiotförklara sig själv, men vad färre vet är vilka enorma summor skattepengar vi dessutom lägger på utlandsbistånd till en del av de länder vi dessutom har fri invandring från. Resultatet av detta är att vi bidrar till Afrikas enorma befolkningstillväxt samtidigt som detta skapar framtida ökat lidande, migrantströmmar som söker sig till Europa, samtidigt som de ekonomiska effekterna uteblir då den genomsnittliga intelligensen är för låg.

Tidigare uppstod rabalder när regeringen gick ut med att man tar från biståndsbudgeten för att finansiera massinvandringen till Sverige. Många menade att det var omoraliskt då mottagandet av asylsökare är oerhört kostsamt och hjälper betydligt färre jämfört med vad varje spenderad skattekrona kan hjälpa på plats. Detta kan man inte argumentera emot – är målet att hjälpa utsatta människor så görs det tveklöst både bäst och mest effektivt på plats. Vad som däremot uteblir från debatten är dels varför det skulle vara vårt ansvar, något jag dock inte kommer gå in på här, men även vilka konsekvenser hjälpen får rent demografiskt. I synnerhet med fokus på Afrika som enligt FNs prognoser väntar en gigantisk befolkningsexplosion under detta århundrade på grund av de höga fertilitetstal som existerar och den biståndshjälp som gör att fler barn når vuxen ålder än tidigare. Ur ett humanistiskt perspektiv är det givetvis positivt att folkhälsan ökar i fattiga länder och att färre barn dör, vilket är det perspektiv som i vanlig ordning dominerar i den offentliga debatten. Men allt har givetvis konsekvenser.

r/K-selektionsstrategi och livshistorieteorin

Baksidan av myntet att fler överlever till vuxen ålder blir ofrånkomligen att fler får möjlighet att reproducera sig med en befolkningsexplosion som följd tack vare de höga fertilitetstalen. I Afrika och många andra fattiga delar av världen har man den så kallade r-selekterade reproduktionsstrategin som definieras av organismer som lever i miljöer med låg populationsdensitet och således med låg konkurrens om resurser. Reproduktionsstrategin här blir att producera så stor avkomma som möjligt på så kort tid som möjligt eftersom dessa miljöer ofta är instabila och tillgången på föda kan skifta snabbt på kort tid. Det är således evolutionärt beräknat att all avkomma inte kommer överleva till fertil ålder så reproduktionsstrategin kan beskrivas som kvantitet. Med andra ord är det evolutionärt gynnsamt att skaffa så stor avkomma på så kort tid som möjligt och göra en låg investeringsinsats i vart och ett av barnen till förmån för kvantitét. På detta vis ökar chansen för att en eller flera av barnen kommer överleva och föra generna vidare.

Den K-selekterade reproduktionsmetoden som européer och östasiater har är raka motsatsen. Vi i den rika delen av världen anpassar vår reproduktion till vår försörjningsförmåga för vår avkomma eftersom konkurrensen om resurser är hög (arbetsmarknaden). Begränsade resurser är här ett resultat av att vi bor relativt tätbefolkat i kombination med en stabil ekologi som ger en viss förutsägbarhet om framtida försörjningsförmåga. Detta gör att vi investerar mycket tid i våra barn för att ge dem så goda möjligheter som möjligt att överleva men vi skaffar samtidigt få barn. Vi satsar således på kvalitét i kontrast till kvantitet.

Det kan vara på sin plats att nämna att dessa strategier inte är skrivna i sten utan varierar efter miljöns egenskaper, något som som beskrivs mer ingående i den nyare livshistorieteorin (Rushton, 2012). Etniska svenskar födde exempelvis betydligt fler barn för 100 år sedan och tidigare då landet var mindre tätbefolkat och konkurrensen således var lägre. Däremot var dödligheten högre och alla barn överlevde inte till vuxen ålder, medan idag med det moderna samhällets bekvämligheter har fertilitetstalen sjunkit drastiskt liksom spädbarnsdödligheten. Även invandrare från fattiga länder minskar sitt barnafödande i Sverige, men ligger fortfarande högre än infödda svenskar. Fertilitetstalen sjunker även i Afrika men ligger ändå på en tillväxtnivå som är mångdubbelt högre än Europas. Detta antyder att även om olika folkslag anpassar sig något till en ny miljö så består ändå reproduktionsstrategier i hög grad, något som även kan beskådas i USA där hela 66% av alla svarta barn bor med endast en förälder jämfört med genomsnittet som visserligen är högt med ca 35% för hela nationen. Detta kan vara ett tecken på r-strategin där föräldrarna (i synnerhet männen av förklarliga orsaker) investerar minimalt med tid i sin avkomma. Enligt en studie från Figueredo, Vásquez, Hagenah Brumbach och Schneider (2004) är livshistoriestrategin i hög grad ärftlig (68% genetisk) och kan förklara varför fertiliteten är fortsatt hög även när människor byter miljö, som exempelvis afroamerikaner.

Barn i ensamstående hushåll USA 2015 efter ras. Som synes finns överlägset störst andel hos svarta.

Tabellen nedan visar som sagt en visserligen minskande fertilitetstrend i Afrikas länder, men en som minskar från en så hög nivå att länderna ändå kommer mångdubbla sina befolkningar under århundrandet. Av världens 20 högsta nationella fertilitetstal är 18 afrikanska. Flera av dessa länder erhåller även miljontals kronor i bistånd från svenska SIDA vilket även visas i tabellen.

Världens 20 högsta fertilitetstalSom synes finns det alltså samband mellan fertilitet, IQ och ekonomisk utveckling. Däremot finns det inget som tyder på det absurda påståendet som ofta förekommer i gammelmedia att befolkningsutveckling i sig är positivt för ekonomin.

Många av de biståndsprojekt som genomförs i världens U-länder syftar till att bidra med vaccinationer, matpaket, rent vatten etc och har gjort att spädbarnsdödligheten i exempelvis subsahariska Afrika har minskat kraftigt från 1960-talet och framåt, medellivslängden har ökat liksom populationernas storlek. De enormt höga fertilitetstalen innebär att flera av länderna ovan kommer fördubbla sina befolkningar på 20-30 år.

Antal spädbarnsdödsfall per 1000 födslar 1965-2015.

Antal spädbarnsdödsfall per 1000 födslar 1965-2015. Klicka för större bild.

I bilden ovan syns minskningen av spädbarnsdödlighet i subsahariska Afrika, EU, Östasien inkl söderhavsländerna samt Nordamerika. Som synes har subsahariska Afrika haft en hög nivå av spädbarnsdödlighet sedan mätningarna påbörjades runt 1965, ca 150 dödsfall per 1000 födslar, men har minskat till ca 50 stycken idag. För EU-länderna och Nordamerika har dödsfallen minskat till nära noll, från en redan låg nivå jämfört med Afrika och Östasien. För de utvecklade länderna har dock som sagt fertiliteten minskat kraftigt under samma period vilket därför inte lett till överbefolkning, utan snarare en minskning. Samma trend syns däremot inte i Afrika enligt tabellen som visas längre upp.

Den minskade spädbarnsdödligheten beror på utveckling av teknologi, vaccinationer och ökad tillgång på näring och rent vatten. Afrika har dock inte själva lyckats utveckla dessa framsteg – de kommer från olika biståndsprogram från västvärldens länder som genom sin egalitära världsåskådning har som ambition att minimera svält, fattigdom och spädbarnsdödlighet i fattiga länder i framförallt Afrika, men vars konsekvenser vi nu kan se genom att dess befolkning har ökat från ca 300 miljoner i början av 1960-talet till dagens 1,25 miljarder. Det är en befolkningsökning på 416% eller en fyrdubbling under knappt 60 år. FNs prognos är en ökning till knappt 4,5 miljarder under nuvarande århundrandet, en ytterligare ökning på 355%. Under samma period väntas däremot storlekarna av Asien och Europa minska på grund av låg fertilitet.

Befolkningsprognos från FN 2017-2100

Befolkningsprognos från FN. 2017-2100. Europas befolkning väntas minska medan Afrikas befolkning mångdubblas. Klicka för större bild.

Biståndets tveksamma effektivitet

Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom fiska och han är mätt för livet” är ett klassiskt talesätt som ifrågasätter effektiviteten av att gödsla biståndsmiljarder över fattiga länder. Men vad gör man om den hungrige inte går att lära att föda sig själv?

I forskning om biståndspolitik och dess effekter fokuserar man sällan just på ovanstående, utan på ekonomisk tillväxt som tenderar att hänga ihop med ökad materiell standard i ett land. Trots allt så förväntar man sig någon form av positivt utfall för de skattepengar som svenska SIDA omfördelar till den tredje världen, vilka motsvarar ungefär en procent av Sveriges BNP. I Artikeln Can Foreign Aid Buy Growth? (Easterly, 2003) undersöktes just biståndets effektivitet i fråga om ekonomisk utveckling. Resultaten var varierade men inte förvånande om man är påläst om den mänskliga naturen. De visade att utlandsbistånd hade haft en positiv effekt på den ekonomiska utvecklingen per capita i snabbväxande länder i östasien mellan åren 1970-1993, men att det däremot hade haft motsatt effekt i subsahariska Afrika. Se bilden nedan.

Bistånd och ekonomisk utveckling i Afrika 1970-1999

Bistånd och ekonomisk utveckling i Afrika 1970-1999.

Slutsatsen som Easterly drog i rapporten är att kvalitén på regeringen och policys var den avgörande faktorn för huruvida bistånd hade en positiv effekt eller inte. Men givet det faktum att ekonomisk tillväxt, låg korruption, låg kriminalitet etc har ett starkt samband med IQ så krävs inte så mycket fantasi för att förstå varför ovanstående kurvor står i kontrast till varandra eller att biståndet hade haft en positiv effekt i östasien där den genomsnittliga intelligensen är betydligt högre än i Afrika.

Även en studie from Boone (1995) visade på varierande effektivitet av ekonomiskt bistånd. Hans slutsats var att när biståndet ges direkt till fattiga länders regeringar så hjälper det inte folket utan bidrar till att deras stater växer. Med andra ord, pengarna används för att anställa fler eller gynna statligt anställda genom korruption snarare än för att skapa hjälp på plats för behövande.

En annan studie från Dalgaard, Hansen och Tarp (2004) visade och att biståndets effektivitet varierade stort mellan länder och fann att de fattiga länder som är belägna i tropiska områden (längs ekvatorn) hade sämst resultat i fråga om ekonomisk utveckling:

”At this stage the key question to be settled is why aid works so much better in some countries compared with others. While we find the evidence in favour of a strong interaction between policy and aid weak, our empirical work reveal a disturbing and rather robust pattern: Over the last thirty years, aid seems to have been far less effective in tropical areas. It is very hard to believe that aid, inherently, should be less potent in the tropics. Hence the explanation is likely to be found elsewhere.”

Som av en händelse så visade Templer och Arikawa (2006) att det finns ett mycket starkt samband mellan IQ och hudfärg (vilken är mörkast där solen är som starkast, dvs vid ekvatorn), samt mellan medeltemperatur och IQ… Kan naturen verkligen vara så rasistisk??

EU & Afrika BNP per capita 1960-2016

EU & Afrika BNP per capita 1960-2016. Klicka för större bild.

Som synes i bilden ovan har BNP per capita ökat radikalt i EU-länderna under andra halvan av 1900-talet men har knappt rört sig alls i subsahariska Afrika. Man kan således konstatera att i fråga om utveckling så har utlandsbistånd inte haft någon positiv effekt på att lyfta Afrika ur fattigdom, vilket inte är förvånande givet den genomsnittliga intelligensnivån. Utan en genomsnittlig hög intelligensnivå hos ett folk kommer inte de nödvändiga innovationer ske som är garanten för ekonomisk utveckling, som i sin tur leder till högre levandsstandard. Dessutom måste folket inneha en kollektiv mentalitet som möjliggör ett nationellt styre med låg korruption och hög social tillit. Saknas någon eller flera av dessa faktorer så existerar inte de förutsättningar som krävs för att utveckla en civilisation till europeisk nivå.

Så varför spelar detta roll?

För det första visar statistiken att dödligheten har minskat kraftigt hos spädbarn i Afrika samtidigt som medellivslängden har ökat från 40 till 60 år, vilket med största sannolikhet beror på västvärldens insatser. Samtidigt har inte fertiliteten minskat nämnvärt vilket har lett till en befolkningsexplosion. Medan vi matas med att Afrikas fattigdom beror på historiska händelser som slaveriet eller att hela Afrika på något vis skulle vara förtryckt av vita människor, så kommer vi inte ifrån det faktum att den genomsnittliga intelligensnivån i subsahariska Afrika ligger på ca 70 IQ (Lynn och Meisenberg, 2010). I praktiken innebär det att antalet högintelligenta afrikaner, som är dem som skulle kunna skapa innovationer som gynnar hela folket, är så få att de inte klarar att bygga upp den nödvändiga infrastruktur som krävs för en gynnsam utveckling av deras intelligens, framförallt skolor samt god tillgång på mat och rent vatten. Det beror givetvis säkerligen även på fler faktorer såsom bristande social tillit och temprament.

Dessutom med tanke på de otalet tvillingstudier som genomförts och bekräftat såväl rasskillnader i intelligens och dess höga ärftlighet, så är kontentan att även om infrastrukturen fanns på plats så skulle den genomsnittliga intelligensen inte kunna höjas särskilt mycket och leda till en utveckling på västerländsk nivå. Vi argumentar således för att de psykologiska egenskaperna varierar mellan folk och är själva garanten för ett utvecklat samhälle, vilket i sin tur bidrar till att hjälpa människor uppnå sin fulla potential. Studier har visat starka samband mellan såväl avstånd till ekvatorn inkl medeltemperatur och hudton och intelligens (Templer och Arikawa, 2006), som mellan intelligens och BNP per capita (Hunt och Wittman, 2008; Meisenberg, 2012; Vanhanen, 2012). Att ösa resurser över Afrika ger således temporär hjälp men ger mycket liten utdelning på lång sikt då ett folk som inte klarar att själva resa sig ur fattigdom på egen hand med största sannolikt inte heller kommer klara det med hjälp av bidrag.

Västvärldens dåliga samvete och enorma bidragsregn över Afrika leder således inte lett till en ökad levnadsstandard eller demokratisering av Afrika då dessa kräver att befolkningen har de mentala egenskaper som krävs för att utveckla och upprätthålla ett sådant samhälle. Däremot är det sannolikt att nästa gång inbördeskrig, svält eller epidemier slår till så är det betydligt fler människor som kommer få lida och dö jämfört med föregående decennier.

Dessutom har vi redan sett, trots medias ovilja att rapportera om det, att horder av unga afrikanska män invaderar sydeuropa i jakten på ett bättre materiellt liv än något afrikanskt land kan erbjuda dem. Ju större populationerna i Afrikas fattiga länder kommer bli, desto fler kommer söka sin lycka i norrut eftersom de själva inte har förmågan av bygga upp det som de suktar efter – ekonomisk rikedom och materialism. Att fortsätta ösa biståndspengar över Afrika ökar de problem som redan existerar idag och riskerar dessutom att drabba Europa negativt utan en stenhård gränsbevakning, vilket vi inte har idag. Men det kanske är precis det som är tanken i den globaliserade världen?

Sverige och västvärlden borde således använda biståndsbudgeten för att reda ut de problem vi har på hemmaplan och låta de fattiga länderna reda ut sina egna problem. Om de har förmågan kommer de att lyckas, om inte så spelar biståndet ändå ingen roll i förlängningen.

Det har absolut ingenting att göra med att afrikas befolkning skulle vara mindre värd än vår egen, det handlar om att använda skattebetalarnas pengar där de gör störst nytta och hjälpa dem som har den moraliska rätten på sin sida: vårt eget folk. Se klippet här nedan vad som redan sker och vad som väntar om vi inte börjar prioritera rätt.

Källor:

Boone, P. (1995). Politics and the Effectiveness of Foreign Aid. Discussion Paper no 272. Centre for Economic Performance.

Dalgaard, C-J., Hansen, H., & Tarp, F. (2004). On the empirics of foreign aid and growth. The Economic Journal, 114. pp 191-216.

Easterly, W. (2003). Can Foreign Aid Buy Growth? The Journal of Economic Perspectives. 17 (3), pp 23-48.

Figueredo, A.J., Vásquez, G., Hagenah Brumbach, B. & Schneider, S.M.R. (2004). The Heritability of Life History Strategy: The K-Factor, Covitality, and Personality. Social Biology, 51:3-4, pp. 121-143.

IQ Research: World Ranking of countries by their average. Hämtad från: https://iq-research.info/en/page/average-iq-by-country

Hunt, E. & Wittman, W. (2008). National intelligence and national prosperity. Intelligence, 36, pp. 1-9.

Lynn, R. & Meisenberg, G. (2010). National IQs calculated and validated for 108 nations. Intelligence, 38, pp. 353-360.

Meisenberg, G. (2012). National IQ and economic outcomes. Personality and Individual Differences, 53, pp. 103-107.

Regeringen: Statens budget 2017 i siffror. Hämtad från: http://www.regeringen.se/artiklar/2017/04/statens-budget-2017-i-siffror/

Rushton, J.P. (2012). Life history theory and race differences: An appreciation of Richard Lynn’s contributions to science. Personality and Individual Differences, 53, pp. 85-89.

Sidas årsredovisning 2016. Hämtad från: http://www.sida.se/Svenska/Publikationer-och-bilder/publikationer/2017/februari/sidas-arsredovisning-2016/

Templer, D.I., & Arikawa, H. (2006). Temperature, skin color, per capita income, and IQ: An international perspective. Intelligence, 34, pp. 121-139.

The World Bank. Fertility Rate, total (births per woman). Hämtad från: http://data.worldbank.org/indicator/SP.DYN.TFRT.IN?name_desc=false

United Nations (2017). World Population Prospects: The 2017 Revision. Department of Economic and Social Affairs: Population Division. Hämtad från: https://www.compassion.com/multimedia/world-population-prospects.pdf

Vanhanen, T. (2012). National Iqs and their demographic correlates. Personality and Individual Differences, 53, pp. 99-102.

Wikipedia: List of countries by GDP (PPP) per capita. Hämtad från: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_GDP_(PPP)_per_capita

Wikipedia: List of African countries by population. Hämtad från: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_African_countries_by_population