Kultur

Vad händer när det moderna blir omodernt?

Samtidens kultur bygger på modernism. Statliga kulturinstitutioner sponsrar feminism, marxism och mångkulturalism – idéer som alla har rötter i moderna progressiva teorier. Vår egen historia har samtidigt i detta nya perspektiv blivit det omoderna, och måste därför omtolkas för att passa de nya mallarna. Men vad händer om det moderna blir omodernt?

Den krökta flaggan på Sergels Torg personifierar det som hänt med Sverige efter moderniseringen av kulturen. Ironiskt nog är verket modernt till sin utformning; det är en installation där chockverkan och hån står i fokus, inte hantverk och estetik.

”Jag är konstnär och har gjort ett genialiskt verk och så plötsligt ska man vara politiker också”, klagar upphovsmannen Mattias Norström i en intervju i MittMedia när han möts av människors ilska. Han påpekar för säkerhets skull att verket mest var menat som ett skämt.

Inställningen är typisk för dagens konstnärer. Å ena sidan vill de gärna framhålla att allt är politiskt, å andra sidan förstår man inte att man, genom att utföra synbara skändningar av arketypiska symboler, upprör.

Det har blivit fint att förvränga och omtolka traditioner, normer och historiskt substantiella symboler och dagens konstnärer är tyvärr själva blinda inför deras funktion som verktyg i dennar processen.

Den modernistiska totalitära motorn – med dess konstnärer, akademiker, politiker och investerare – vill alltid framåt. Den vill ifrån den poänglösa gårdagen med ljusets hastighet, och helst utplåna det gamla eftersom det bryter mot modernismens kärna: att alltid vara just nu och helst lite före. Detta – det stora intet och ett massivt förakt för djupgående substans – är modernismens enda innehåll.

Jag skulle kunna påpeka postmodernismens inverkan i den samtida soppan, men jag väljer att se modernismen som huvudproblemet eftersom denna har det primära ansvaret för sin muterade postmoderna avkomma.

Huvuddragen i samtida kulturutövning är självskadebeteende, hjärntvätt och förstörelselusta. Innan en motiverad folklig vrede kan etableras gäller det att vi ser vilka krafter vi har att göra med och på vilka plan de etablerat sig.

För att ge ovanstående något i väg av ett innehåll följer nedan fyra exempel.

Modern finkultur, första exemplet: lustmord på nationella symboler

Carl-Johan De Geer var först ut att under konstnärlig förevändning skända flaggan 1967. Det var i inledningen till den process då vänstern började överta kulturens uttryck och institutioner.

De Geers bidrag var ett naivistiskt screentryck där motivet bestod av en svensk flagga delvis förtärd av flammor. Uppmaningen ”SKÄNDA FLAGGAN VÄGRA VAPEN SVIK FOSTERLANDET VAR ONATIONELL” hade även skrivits dit för övertydlighetens skull, och för att uppnå extra progressiva chockpoäng bokstaverade han också ordet ”KUKEN” i rött mitt på flaggan.

På tiden för De Geers flaggattack ägde Sveriges fana ännu ett juridiskt skydd eftersom progressiva krafter ännu inte hunnit erodera svensk lagstiftning. De Geer dömdes till dagsböter för brotten ”uppvigling och skymfande av svensk och utländsk rikssymbol”. Nu är han dock, som SVT skriver i en okritisk hyllningspamflett (apropå konstnärlig flaggskändning), ”ett av den svenska modernismens mest kända ansikten”.

Idag är det obligatoriskt att beteckna De Geers screentryck som konst helt enkelt för att konstinstitutioner och konstkritiker ersatt det egentliga kulturarvet med det progressiva.

Men låt mig förtydliga: detta är inte konst. Det är inte ens i närheten av ett konstnärligt verk, oavsett hur många gånger du sett verket på TV eller i kulturtidskrifter. Det är banal plakatpolitik framtagen under ett kollektivt och korkat politiskt rus – ett pöbelverk för en redan startad zombievandring i den progressiva andans förtecken.

Typiskt för de extremister som invaderade svenskt samhällsliv under den progressiva vågen är att de ännu står fast vid sin extremism. I extremvänstertidningen ETC ställer De Geer upp på en intervju 2015. Där betonar han sin hatiska inställning till Sverige och sin imbecilla inställning till politik i allmänhet.

Förutom i sportsammanhang tycker jag att flaggor är en destruktiv symbol som kan leda till krig och terror. Det är ju nationalisterna som är terroristerna idag. 

Han betonar även att tesen ”svik fosterlandet, var onationell” (den som fick honom fälld i Svea Hovrätt) är något som är värt att hålla fast vid.

Efter De Geers slafsiga startskott har flaggskändningarna fortsatt i alla möjliga kulturella och mediala sammanhang. Importerade muslimer har använt den svenska flaggan som hijab, svettiga idrottsstjärnor har nyttjat den som handduk, invandrartidningar har inverterat den och använt den som logotyp.

Substantiella symboler överlag – inte bara flaggan – som varit tongivande vad gäller normer och nationell identitet har sedan hånats och vulgäriserats och presenterats som kulturella uttryck. Kungahuset och kristendomen, folkliga traditioner, allmogen och landsbygden, har även de relativiserats och föraktats genom moderna tomhetsattacker.

Modern finkultur, andra exemplet: revolutionär agitation och hjärntvätt

Den löpande misshandeln av den svenska fanan, och de traditioner den står för, är kanske det tydligaste exemplet på hur antinationell och vänsterpolitiserad svensk kultursektor blivit. Det finns helt enkelt ingen plats för nyanser annat än de som i slutändan bekänner sig till de röda.

Men själva den progressiva agitationen mot allt som kan anses som svenskt, normativt och traditionellt har också den fortsatt. Den ständiga revolutionen – numera utan varken mening eller mål – har konserverats. Ett särskilt infekterat uttryck är teatern.

Bland de fria teatergrupper som existerar i landet finns inte en enda som inte bekänner sig till en progressiv samhällsanalys, och statsunderstödda teatrar utgör inte politiska undantag.

Förutom att teatersektorn låter våldsbejakande och folkmordsförnekande kommunister som Sven Wollter fronta den, har den även i decennier fokuserat på politisk hjärntvätt av barn. Den övervintrade 68-revolutionären och regissören Suzanne Osten är kanske den mest uppenbara propagandisten som vänder sig till minderåriga. Med tydligt ideologiskt hat mot kärnfamiljen har hon med frenesi arbetat för normupplösning. Genomgående i hennes barnteater och filmproduktioner finns teman som psykotiska föräldrar, missbruk, skräck och smuts; ingredienser som hon anser viktiga för barn att möta så tidigt som möjligt. ”Barnens maktperspektiv, eller brist på makt över sin egen situation, är ett oändligt stort område”, säger hon i en ETC-intervju.

Osten grundade, 1975, Teateravdelningen Unga Klara i KulturhusetStadsteatern. I dess avsiktsförklaring kan man bland annat utläsa att man vill arbeta för ”barn- och maktperspektiv i utbildningar och forskning inom scenkonstområdet på universitet och högskolor”. Förutom denna politiska teoretisering av ett helt kulturellt uttryck, deklarerar man även en politisk doktrin som barnpubliken ska ta del av: ”Vi arbetar normkritiskt, feministiskt, och antirasistiskt för mångfald, jämlikhet och människors lika värde.”

Det Unga Klara gör är alltså inte teater för barnens skull, utan politisk agitation för direkt påverkan av barnens verklighetsuppfattning. Man vänder sig således direkt till barnens känslocentra för att där korrumpera deras förtroende till traditionella värden.

Det finns en uppsjö av andra teatrar som vill etablera revolutionsromantik både hos unga och vuxna. I åratal har TUR-teatern satt upp SCUM-manifestet som pjäs, byggd på mörderskan Valerie Solanas hatiska och morduppviglande bok. TUR-teatern hymlar inte med sitt politiska tunnelseende. TUR står nämligen för Teatern Utan Reaktionärer. Redan i presentationen av den mordiska och manshatiska pjäsen hemfaller ensemblen till våldsromantisk provokation: ”När manligheten har gjort hela världen till ett skitställe så skapar vi en plats för ohämmad vrede, kamplystnad och kärlek. (…) Det här är en ’ishacka i patriarkatets arsle’”.

I övrigt är i princip all teaterverksamhet i Sverige hårt vänsterpolitiserad till den grad att en utomstående lätt kan förmoda att landet är en kommunistisk diktatur. Ett exempel är Oktoberteatern som en gång sparkades ut från Malmö för att kommunen ansåg att de sysslade med uppvigling istället för teater. Nu är de istället verksamma i Södertälje där de stöttas av den socialdemokratiska stadsledningen. Ensemblen har tydligt socialistiska ambitioner och torgför även propaganda för mångkulturalism.

Vi har även Teater Tribunalen på Södermalm i Stockholm, som av döma av deras manifest är revolutionärt kommunistisk då man ser det som sin uppgift att kritisera ”det borgerliga kapitalets diktatur”. Ensemblen har även utbildningar i politisk scenkonst där man betonar aktivismens vikt i konsten, och om någon mot förmodan skulle begå misstaget att vilja gå kursen med något annat än med vänstervärderingar så finns på hemsidan länkar till autonoma vänsterorganisationer som Motkraft och den saxofontutande vänsterpartisten Dror Feiler. Värt att nämna i sammanhanget är att Tribunalen erhåller ekonomiskt stöd från Statens Kulturråd och Kulturförvaltningen i Stockholms Stad.

I princip oavbrutet pressas det ut vänsterpolitiska chocker, aggressiv feminism, islamistpropaganda och mångkulturella teoretiska figurer ur det rödunkna hål som utgör teatersveriges produktion att det skulle krävas en hel text på det temat i sig.  

Modern finkultur, tredje exemplet: en politisk artistelit

När politiker och politiskt vinklade journalister inte längre når fram i samma grad till människor med tomma floskler och propaganda för samhällsdemontering, har man upptäckt att man kan använda sig av folkkära artister. Sverige har en unison så kallad artistelit som på något gåtfullt sätt är överens i frågor som generös invandringspolitik, feminism och hbtqxyzåä-frågor. Skulle någon artist mot förmodan tycka något annat blir den personen mobbad och hånad av kollegor och mediaredaktioner.

Musik är ett effektivt medium att nå ut till folk på – man kan hamra in politiska budskap genom slagkraftiga melodier och trallvänliga refränger. Modern populärmusik musik har dessutom en inbyggd ursäkt för hur långt provokationer kan tillåtas gå – den är ju sådär härligt kaxig och ungdomlig har den rockande 40-talistgenerationen slagit fast. Därför bortförklaras mer än gärna alla politiskt motiverade uppviglingar och hot som framförs i musiken.

Den vänsterextrema gangsterorkestern Kartellen kom undan med att hota Jimmie Åkesson med skott i skallen och uppvigla till järnrörsmassaker av Sverigedemokrater på Kungsgatan; Silvana Imam gick karriärsmässigt upplyft från att på en marsch där bland andra våldshuliganerna AFA och Revolutionära Fronten deltog (och stämde in i allsång på temat att beteckna oliktänkande som grisar och sända dem till slakt medelst slipade knivar); feminist-artisten Zara Larssons angrepp på manligheten i ett utspel efter att det konstaterats att importerade män som utgett sig för att vara barn våldfört sig på kvinnor i publiken på hennes konserter, är kanske det mest groteska på senare tid – hon är så fastsurrad vid en modern samhällsvision att hon gärna skuldbelägger helt oskyldiga människor och därmed friar våldtäktsmän, allt under feministisk flagg.  

Den monolitiskt politiska artisteliten är trots sin ansträngt uppdaterade förpackning en stinkande zombie från 1968. I återkommande spasmer och konvulsioner producerar den progressivt hat, mordhot, hån mot oliktänkande på sociala medier, långa imbecilla kamptal mellan låtarna och videor med hotfulla våldsinslag.

Komiker är det senaste tillskottet till denna så kallade elit. Komikerna hatar liksom sina kollegor i musikbranschen alla svenska nationalister och konservatism i alla dess former, vilket de betecknar som fördomar – alltså människors erfarenheter av verkligheten bortom citykärnorna.

Samtidens komiker (eller vi kanske ska se dem som regimens narrar?) kan gå hur långt som helst i sina utfall mot oliktänkande, och de delar gärna med sig av samhällsanalyser som är så verklighetsfrämmande att de verkar framtagna under svårt narkotikarus. Deras komik får därmed en helt ny omedveten dimension. Henrik Schyffert gick hårt åt användare på twitter som inte delade hans modernistiska vision om Sverige som ett gränslöst invandrarland. Han förklarade att han då skulle ”runkbajsa” sina meningsmotståndares mödrar i munnen, men mest intressant är kanske tweetet ”Sug min håriga kulturelitpung!”

Besattheten vid sex, avföring och kroppsvätskor är något vi kan vänta oss från dagens kulturaktörer. Mer intressant är att Schyffert här faktiskt erkänner att han tillhör en elit. Det har han också gjort i en intervju i King Magazine 2015:

Jag tror att jag tog ut något i stil med sex miljoner kronor 2013. Jag tillhör den där extrema 1-procentklicken som tjänar svinmycket med pengar.

I det att Schyffert vet att han tillhör en priviligierad elit avslöjar utfallen hans människosyn, och den är som alla förstår varken särskilt jämlik eller solidarisk.  

Han är alltså övertygad om att han står över människor; inte bara moraliskt, utan även ekonomiskt. Trots denna självpåtagna övermänniskoattityd (bisarrt belyst av den skumma scenlampan alla människors lika värde) ägnar han sig med jämna mellanrum åt att håna människor under förtalsmässiga former. Hade någon annan med motsatta politiska värderingar uttryckt sig på samma vis skulle den personen säkerligen åtalas eller åtminstone förtalas genom media.

Schyffert är bara ett exempel på komikerdelen av den politiska artisteliten. Hans narrkollegor Magnus Betnér, Soran Ismail, Jonas Gardell och den kurdiska nationalisten Özz Nüjen delar som vi vet hans odelade hat mot svensk kultur, etniska svenskar och normer. De är inte komiker i första hand, utan politiska agitatorer som tilldelats en kulturell arena.

Det vi kan konstatera är att i Sverige måste du som artist dela den politiska agendan. Kraven är generellt desamma oavsett om du är skådespelare, regissör, komiker eller musikartist. Artisteliten är inte primärt handplockad utifrån någon sorts talangkriterium, utan det är politiska sympatier som avgör var en artist hamnar i näringskedjan.

Modern finkultur, fjärde exemplet: radikala omtolkningar och censuringrepp

Eftersom i princip alla kulturella chefer, professorer och lärare är stöpta i den modernistiska mall som förespråkar dekonstruktion av det gamla till fördel för en fundamentalistisk riktning ”framåt”, blir det enande fokuset att omtolka vårt kulturella arv.

Kulturen får helt enkelt inte vara enbart kultur längre. Det blir liksom inte tillräckligt up to date. Kulturen måste berövas sin genuinitet, mystik och skönhet. Istället ska den vara ett simplifierat fostrande rum för radikal modernism i alla dess upptänkliga former.

Egentligen är det enkelt i det här sammanhanget – det som är möjligt att förvränga genom nutida omtolkningar kan man tänka sig bevara, medan det som faller ur samtidens ideologiska projekt censureras.

Strindbergs komplexa relationsdramer kan omtolkas, men att Pippi hade en farfar som var negerkung på en Söderhavsö tillhör omöjligheterna, och skickas därför till censuren. Shakespeares dramer kan kläs upp i hiphopkläder och handlingen försättas i förorter, men att som Jan Lööf teckna en elak arab med böjd näsa och kroksabel blir omöjligt vilket gör att förlaget drar in böckerna. På det här området kan vi notera en högre grad av censurlust inför barn- och ungdomslitteratur vilket går hand i hand med den indoktrinering av barn jag nämnde tidigare.

Läroböcker för skolan skrivs om och stora projekt sjösätts av historiker som snarare drivs av moderna politiska värderingar än av lust att sprida historisk kunskap.

Exempelvis kan vi nämna den medialt framlyfta historikern Dick Harrison, som var redaktör i det mediala propagandaprojektet Sveriges Historia där Bonnierägda TV4, Nordiska Museet och Norstedts förlag varit drivande i samarbete med en rad akademiker med rötter i 68-vänstern.

Redan när projektet lanserades slog Harrison fast att det hade vänsterpolitiska riktlinjer. En näst intill patologisk fixering vid Sverigedemokraterna och ett hat mot nationell enhet framgår tydligt i de intervjuer Harrison gjort inför den propagandistiska ansträngningen.

Harrison vill ta bort det ”tokiga” i nationalromantiska idéer och istället placera en nedbrytande fragmentering med klart progressiva drag i den svenska historien. Det läsarna ska lära sig om är de grupper som idag ses som utsatta – kvinnor, etniska och sexuella minoriteter och immigranter. Målsättningen tycks vara att motverka att svensk historia på något sätt skulle kunna ha en kulturellt identitetsstärkande funktion för svenskar i Sverige. Extra tydligt blir det i ett uttalande i Sydsvenska Dagbladet 2009:

Det är för att vi inte har berättat Sveriges historia för folket som den har kunnat missbrukas av Sverigedemokrater och högerextremister.

Vem som helst som är läskunnig kan se att Harrisons ”historiskt projekt” inte är seriöst; det är simpel politisk aktivism i syfte att avväpna de politiska krafter han själv inte sympatiserar med.

Tyvärr är det arbetssätt den modernistiske historieförfalskaren Harrison följer näst intill kutym i akademiska kretsar idag. Påhittade vetenskaper som queer- och genusvetenskap planterats på universiteten och normkritik har ätit sig ända in i ämnen som matematik. Det är inte särskilt svårt att inse att akademisk tradition och ackumulerad kunskap håller på att korrumperas.

Slutsats: det moderna börjar bli omodernt, och det är det bästa som hänt

Sammantaget kan vi se hur attacker mot nationella symboler, folkliga traditioner, den heterosexuella kärnfamiljen, själva vetenskapen och historien gjorts mer eller mindre oavbrutet sedan slutet av sextiotalet och framåt. Men nu har människor i högre grad börjat förstå att de är utsatta för något destruktivt.

Så vad händer när tröttnat på att se Shakespeares pjäser framföras i adidasoveraller till hiphopbeats? Vad händer med kulturens ställning i människors medvetande när dess påstådda utövare spottar på traditioner, kulturhistoria och de normer som genom tusentals år format den svenska kulturen?

Folk blir arga.

Det med all rätt, eftersom de modernistiska övergrepp som ickekulturella manipulatörer gjort mot människor är oförlåtliga. De har medvetet förstört samtida, historiska och framtida perspektiv. Artificiella tankefigurer, importerade accessoarer och metodisk förnekelse av Djupsverige är inte svensk kultur. Det är attacker inte bara mot svensk kultur, utan mot kulturer i allmänhet. Kulturers väsen är inte smutsiga och drypande av självförakt – de är tvärtom en källa till inspiration, glädje och gemenskap.

Vi kommer att befrias först när det moderna blir omodernt, och dit är vi på väg trots desperata censuråtgärder och intensifierade regimlögner. Då, när vi ser vår kultur i den blå himlen ovanför oss, när vi hör den i trädtoppparnas sus och känner den genom tiden i jorden – då kommer vi kunna se vilka vi egentligen är. Då landar insikten i oss att vi inte har något att skämmas för och att vi istället för att vältra oss i självförakt ska hylla vår unicitet. Men innan dess måste de kulturhatiska terrorister som sugit vår energi, förstört våra offentliga rum och ljugit för oss om vår historia åtalas.

  • WHITE PEPE

    Mycket bra text
    +1

  • Hin Håle

    Mycket väl skrivet, jag gillar bilden. Nästa år i Finspång!

  • Vi behöver fler Toreadorer. Hugin vet vad jag pratar om. 😉

  • Anders Eriksson

    Detta är briljant! Det är banne mig det bästa jag läst sedan …. sedan … sedan jag sist besökte er hemsida! 🙂

  • Anders Eriksson

    Jag har delat denna artikel bland mina vänner med följande ingress:

    Den som följt mig vet att jag har vänt på många stenar de senaste åren
    och funderat mycket på saker jag aldrig någonsin tidigare hade ägnat så
    många tankar. Från att ha ägnat mig åt att förstå vad som händer nu har
    jag gått till att ägna mig åt vad jag vill ska hända i framtiden. Jag
    anser att vi står inför – och måste stå inför – ett paradigmskifte.
    (Prettovarning!) De förändringar som krävs är inte kosmetiska och någon
    detaljjustering. Vi måste gå vidare till ett nytt sätt att
    tänka om oss själva och vårt samhälle. Och efter att ha ägnat mig åt
    egna förvirrade tankar om detta ett par år kommer Nordic Altright som en
    skänk från ovan med artiklar som verkligen går på djupet och är
    intellektuellt utmanande. Detta är riktig normkritik – kritik av den
    normkritiska normen!