Perspektiv

HMF – konsten att töja ett gummiband

Motståndsrörelsen i Borlänge

Uniform klädsel - hetsar mot folkgrupper?

Åsikts- och yttrandefrihet är begrepp som, i varje fall på pappret, är centrala i en liberal demokrati. Människors rätt till sin åsikt, och rätten att uttrycka densamma, är något som vi sedan barnsben lär oss är en av de grundpelare som vårt samhälle vilar på. Om än detta är fallet finns det samtidigt få, om ens några, stater där yttrandefriheten är helt oinskränkt. Även där vi ur ett svenskt perspektiv anser att yttrandefriheten är väldigt långtgående (läs exempelvis USA) finns det vanligtvis lagar som i någon mån reglerar vad du får säga. I många fall kan detta också vara vettigt, som till exempel för att kunna beivra förtal. Dessvärre finns det också många fall av inskränkningar som är desto mer ovettiga, där det kanske mest framträdande exemplet ur ett svenskt perspektiv är lagen om hets mot folkgrupp, HMF.

Hets mot folkgrupp är vad man i folkmun brukar kalla för en gummiparagraf. Med detta menar man att lagen är utformad på ett sätt som gör den så oklar och tvetydlig att den låter sig vridas och böjas just likt gummi. Det lagtexten säger är att den som uppsåtligen, i uttalande eller annat meddelande som spridits, hotat eller uttryckt missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning gör sig skyldig till hets mot folkgrupp och därmed riskerar upp till två års fängelse. Som varje läsare säkerligen förstår är det helt uteslutande en bedömningsfråga huruvida ett förhållande som uppfyller denna paragraf kan anses föreligga, och till följd av detta har tillämpandet i all väsentlighet kommit att styras av rättspraxis utifrån prejudicerande domar.

Lagen om hets mot folkgrupp stiftades 1948, och utifrån årtalet kan nog alla som besitter basala historiekunskaper lista ut vad som föranledde detta, vilka den syftade till att skydda och vilka den syftade till att tysta. Sedan dess har tusentals dömts för brottet, och i takt med att de prejudicerande domarna blivit fler har det också blivit tydligare för allmänheten vad som faller innanför och utanför den tämligen luddiga lagtextens ramar. Men, skall tilläggas, etablissemanget har ännu inte dragit färdigt i gummit. Trots att lagen i fråga har funnits i nästan 70 år uppstår fortfarande oklarheter kring vad som är tillåtet och inte.

Nu senast har diskussionen uppkommit i samband med den demonstration som skall hållas av Nordiska Motståndsrörelsen i Göteborg den 30 september. Inför demonstrationen har Erik Nord, polischef i Storgöteborg, initialt verkat behandla demonstrationen professionellt och korrekt. Nord har bland annat uttalat sig i GP om att demonstrationsrätten är gällande för alla, oavsett åsikt, men även poängterat att Polisen kommer agera ifall brott begås. Som ett exempel på detta nämnde han om någon i demonstrationståget skulle ”heila.”

Några dagar senare verkar Erik Nord ha fått påtryckningar från sina överordnade, sannolikt efter att etablissemanget skrikit högt till följd av att Motståndsrörelsen inte behandlats mycket sämre än andra politiska organisationer. Plötsligt gick Göteborgspolisen ut med ett pressmeddelande där de förkunnade att polisen kommer vara extra vaksam på brottet hets mot folkgrupp under demonstrationen.

”Det kan handla om uniform klädsel eller klädsel av visst snitt och färg, vissa attribut eller emblem och om uniformt uppträdande som att till exempel taktfast marschera med fanor och sköldar. Det finns utrymme att väga in olika faktorer till en samlad bedömning, även om de var för sig i lagens mening inte hade ansetts sprida ett meddelande av ett givet slag, säger Erik Nord.”

I en intervju med Nordfront försvarar Nord sedan sitt uttalande, och tillägger bland annat att ”en demonstration är ingen frizon att begå brott”. Att så skall vara fallet kan man visserligen tycka, om än Pridefestivalen och Afghanockupationer skvallrar om annat. Polisen torde kanske skolas bättre i såväl utlänningslagen som förargelseväckande beteende.

 

Något att vara stolt över?

Tillåten demonstrationsuniform eller förargelseväckande beteende?

Nords uttalande har sin grund i en dom från 1996, där en numera välkänd radioprofil dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha burit ett antal symboler med koppling till nationalsocialistiska Tyskland på sin jacka. Domen överklagades till Högsta domstolen, som kom fram till att märkena i kombination gav en tydlig koppling till Tredje riket, och att de därmed också var starkt förknippade med idéer om rasöverlägsenhet och med en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än den nordiska. Se utdrag från domen nedan:

Bland märkena på B.B:s klädsel ger örnen och lagerkransen på höger ärm genom sin likhet med symboler, frekvent använda i NaziTyskland, en tydlig koppling till Tredje riket. Vad gäller övriga märken är även dessa sådana att de kan – ehuru mindre allmänt kända – förknippas med symboler använda av nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 1940-talen.

Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får idag anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig utan i hög grad också med ideerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi. Exempel på en sådan symbol som, i linje med det sagda, numera också förknippas med en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än den nordiska utgör hakkorset. Till väsentligen samma kategori får hänföras också det märke med örn och lagerkrans som B.B. bar. De övriga symboler som omfattas av åtalet är närmast ägnade att förstärka det budskap som örnmärket sålunda får anses förmedla. Det kan för övrigt anmärkas att bärande av märken som kanske inte ensamma kan anses sprida ett meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs tillsammans med t ex klädsel av viss färg och visst snitt.

Genom att bära märkena bland andra människor på den i gärningsbeskrivningen angivna platsen har B.B. spritt ett sådant budskap som nyss berörts. Detta måste han ha insett. Budskapet uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska. HovR:ns domslut skall fastställas.”

Det Nord vill påvisa är alltså att Motståndsrörelsens demonstrationståg kan utgöra hets mot folkgrupp förutsatt att demonstrationståget i fråga påminner tillräckligt mycket om demonstrationstågen som hölls i det nationalsocialistiska Tyskland. Detta genom att använda sig av en dom som varit känd i 20 år, och som trots detta aldrig tillämpats så som Nord vill göra gällande. Dessutom, menar Nord i en intervju med Nordfront, verkar det för den sammantagna bedömningen krävas att åsikterna som innehas av demonstrationsdeltagarna skall vara av viss karaktär för att brottet skall kunna åberopas. Han säger bland annat att en demonstration utförd av kommunister sannolikt inte skulle utgöra hets mot folkgrupp, trots att de i övrigt skulle bära samma utstyrsel som deltagarna i en demonstration som skulle göra det. Ett undantag skulle kunna vara ifall de hyllar Pol Pot, tillägger han.

afa-smuts

”Uniform klädsel” – Ingen hets mot folkgrupp när AFA gör det.

Som en respons på den upplevda attacken från Nord, samt det faktum att Göteborgspolisen plötsligt ändrade Motståndsrörelsens demonstrationsrutt den 30 september, genomförde organisationen söndagen den 17 september en mindre oannonserad demonstration längs den initiala rutten. De dryga 80 deltagarna marscherade till Götaplatsen i Göteborg, där dess ledare Simon Lindberg höll ett tal som bland annat anknöt till de trakasserier som etablissemanget försökt utsätta dem för. I sitt tal drog Lindberg paralleller till Socialdemokratin, och hur en organisation som den skulle kunna utsättas för samma behandling beroende på hur man väljer att tolka dess historia och förhållandet till de många brott som begåtts i socialismens namn. Parallellen är ytterst intressant, speciellt beaktat det faktum att rättsstaten av idag tar sig rätten att definiera vad nationalsocialismen som ideologi innebär, och då väljer att göra det utifrån hur dess motståndare definierade ideologin, för 70 år sedan. Om socialdemokratin idag skulle definieras utifrån samma premisser tror jag att få hade känt igen sig.

Nordiska Motståndsrörelsens tolkning av nationalsocialismen skiljer sig naturligtvis från den reella politik som praktiserades i Tyskland under 30- och 40-talet, speciellt om man betraktar ideologin ur den officiella historieskrivningen, som Motståndsrörelsen inte ens accepterar. Med risk för att uppröra en och annan motståndsman skulle jag vilja hävda att Erik Nord sannolikt gör mer rätt i att jämföra Nordiska Motståndsrörelsen med Socialdemokratin på 30-talet, snarare än med den officiella historieskrivningen av nationalsocialistiska Tyskland. Att tillskriva organisationen åsikter som den inte har, och dra paralleller till händelser den inte tror på, för att sedermera döma dess medlemmar för hets mot folkgrupp baserat på detta, är sett rent logisk naturligtvis orimligt. Det Nord påpekar om att demonstrationsdeltagarna måste ha vissa specifika åsikter för att kunna dömas för hets mot folkgrupp bör gälla även här, vilket då bör innebära att endast Hollywoodnazister riskerar utsättas.

HMF existerar troligen inte överhuvudtaget i Asien där man älskar stereotypen av ”Hollywoodnazisten”.

Min simpla analys av situationen är följande; Nord har fått stora påtryckningar från etablissemanget och dess lakejer, sannolikt har de anbefallet honom att göra det han kan för att stoppa eller förstöra för Nordiska Motståndsrörelsen. Eftersom själva grundpremisserna för den liberala demokratin inte tillåter honom att göra detta har han istället tvingats ge sig på att vrida på och omtolka existerande lagstiftning, bara i syfte att blidka sina överordnade. Det finns sannolikt ingen grund i påståendet att Nordiska Motståndsrörelsen kan göra sig skyldiga till hets mot folkgrupp utifrån de premisser som Erik Nord beskriver, och då brottet bedöms på individbasis kan i varje fall alla externa deltagare i demonstrationståget känna sig helt lugna. Uttalandet gör han för att visa etablissemanget att han agerat på något sätt, och för att avskräcka människor från att sluta upp.

Om än det vi hör kring Motståndsrörelsens demonstration sannolikt är tomma ord, kan vi nog vänta oss att åsiktsfriheten i Sverige kan komma att minska i framtiden. Ett flertal politiker, som också är lagstiftare, har redan skrikit sig hesa över att polisen ens tillåter Motståndsrörelsen att demonstrera, något som är en grundlagsskyddad rättighet. Det här är dock inget nytt, att liberala demokrater är de som är mest ivriga att begränsa yttrandefriheten, det är sedan gammalt.

 

 

  • hylle4ev

    Ursprungligen var HMF:
    ”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.”

    År 1970 utvidgades det straffbara området, när Lennart Geijer var justitieminister.
    Bl.a. ”förtalar eller smädar” byttes ut med orden ”uttrycker missaktning för”.
    ”Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.”

    Lagrådet var då kritiska: ”Helt allmänt synes detta ord [missaktning] utgöra en vag bestämning och kunna föranleda svårigheter vid avgränsningen av vilka beteenden som åsyftas.”
    Lagrådet förordade därför att kraven för hets mot folkgrupp även fortsättningsvis skulle vara hot, förtal eller smädelse. Vilket Geijer inte brydde sig om.

    Efterhand har det utvidgats alltmer med vem det kan gälla mm.
    1988 utvidgades det straffbara området ytterligare genom att paragrafens inledning skrevs om: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller —”. Medan det ursprungliga kravet var att någon ”offentligen” hotade etc., är det efter 1988 års ändring tillräckligt att någon i ett ”meddelande som sprids” hotar etc. Endast ”den helt privata sfären” faller därmed utanför kriminaliseringen.

  • Lucy Lipinska

    Lysande bra om maktelitens missnöje med den urvattnade åsikts – och yttrandefrihetens tillkortakommanden just på det område som föranlett urvattningen. Det återstår att se vad de självutnämnda genier som betjänar makteliten lyckas att koka ihop för att krossa de ”av hat genomsyrade” stackare som har – den i Sverige särskilt makalösa – fräckheten att på offentlig plats hävda att det egna folket måste komma före främlingar.