Kultur

Game of Thrones sedd från höger

Game of Thrones

George R.R Martins Game of Thrones (GOT) har blivit ett populärkulturellt fenomen utan egentlig motsvarighet. Den är en av HBO mest sedda serier och miljontals människor världen över är, på ett sätt som ibland gränsar till det osunda, engagerade i karaktärernas öden. GOT går emellertid bortom att vara ren underhållning. Tvärtom finns det djupare perspektiv i berättelsen som det går att sätta fingret på och lyfta fram, eller kritisera. Mottagandet för GOT har varit blandat och folk inom både högern och vänstern har fått anledning att älska eller hata Martins storverk. Det vi ska göra i den här artikeln är att ta en titt på serien högerifrån.

Det man kan börja med att konstatera är att GOT, på gott och ont, är en helt annan typ av berättelse än vad högerfavoriten Sagan om Ringen är. Där Sagan om Ringen är handlingsdriven är GOT karaktärsdriven och man kan uttrycka det i termer av att den senare under större delen av handlingens gång saknar en ’stor berättelse’. Det finns en handlingslinje – den som gäller hotet from the White Walkers – som motsäger min tes och som kan göra anspråk på att vara en metaberättelse. Men det är först under den senaste säsongen den blir tillräckligt viktigt för att kunna göra detta anspråk på ett övertygande sätt. Merparten av handlingen utgår från karaktärerna i sig och det är deras individuella öden som driver handlingen framåt. GOT innehåller ingen metaberättelse som kan jämföras med bilderna Tolkien skapar av härskarringens öde och vad den innebär för berättelsen i Sagan om Ringen.

En karaktärs- snarare än handlingsdriven berättelse är en faktor som gör att GOT skiljer sig från Sagan om Ringen och därmed markerar att det handlar om en helt annan typ av fantasy. Ytterligare någonting att peka på är att GOT bygger på komplexitet snarare än dualism. Det kan verka som ett märkligt begreppspar, men det är egentligen inte komplicerat. Konfliktlinjen i Sagan om Ringen är dualistisk i meningen att det är tydligt att striden står mellan ont och gott. Sauron vill mer eller mindre förstöra världen genom att riva ner allt som är gott och vackert, och karaktärer som Gandalf och Aragorn vill försvara det sanna, det goda och det sköna.

Sauron, Saruman, orcherna, och alla andra på deras sida är tecknade som genomgående osympatiska och utan förmildrande drag. Sauron ger ondskan ett ansikte. Saruman är en förrädare som överger visheten för arrogansen och som hänger sig åt att industrialisera världen mot ett tillstånd av den totala förfulningen. Grima Ormstunga är ytterligare en förrädare som förgiftar sinnet på sin kung och gör det möjligt för Sarumans trupper att skövla Rohan. Orcherna behöver knappt kommenteras. Aragorn är å andra sidan genomgående ädel och självuppoffrande, Gandalf genomgående vis, Theoden genomgående tapper, Sam genomgående lojal, osv.  Det rör sig om konfliktlinjer som knappast är svåra att avgränsa från varandra.

I GOT är saker och ting mer komplicerade. Ett begreppspar som gott och ont är ingen given utgångspunkt för att förstå konflikterna i serien. Därmed inte sagt att vissa karaktärer inte är mer moraliskt högtstående än andra, men det är ingen nödvändig komponent för handlingen. I den nyligen avslutade säsong sju har kampen i huvudsak stått mellan två ’starka kvinnor’, Cercei Lannister och Daenerys Targaryen. Den första är en alkoholiserad intrigmakerska som idkar incest med sin bror, och den andra är en halvgalen revolutionär som under säsongernas lopp visat sig vara en av de mest brutala karaktärerna i serien. Det är knappast lika enkelt att avgränsa dessa mellan som det är att dra en linje mellan Aragorn och Saruman, eller Gandalf och Saruman, eller Sam och Grima Ormstunga.   

Ett perspektiv som bygger på komplexitet kommer emellertid inte utan fördelar för handlingen. Det som blir givande är att det lägger grunden för en mörkare och mer ’vuxen’ handling eftersom karaktärerna ges fler dimensioner och konflikterna blir mer mångfacetterade. Sagan om Ringen hör till de bästa berättelser jag känner till. Den är inte minst en kanon för handlande på ett sätt som GOT inte kan göra anspråk på att vara. Joakim Andersen har skrivit om Harry Potter-vänstern och man skulle i takt med tiden kunna kontra denna med Sagan om Ringen-högern. Å andra sidan kan handlingen i Sagan om Ringen kännas lite väl enkel. Som att utgången är bestämd redan från början och som att karaktärerna är lite väl idealiserade.

Precis detta är också fallet. Och det är på den punkten som den mer komplexa varianten av fantasy lockar. Det är också i detta avseende som GOT blir kontroversiell för många personer på högerkanten, i synnerhet sådana som identifierar sig som traditionalister. Det finns ofta anledning att uppröras av karaktärernas bristande moral. Vänstern har sina invändningar när det kommer till GOT, och de rör oftast andra saker. En föreläsare jag hade under en kurs i internationella relationer påpekade att porträtteringen av dothraki’s var avgjort rasistisk, eftersom den visade den icke-europeiske ’andre’, som vild och barbarisk. När man från vänsterhåll kommer med sina invändningar gäller det oftast just rasismen, sexismen och den föregivet fascistiska estetiken.

Så alla – från höger till vänster – har anledning att både gilla och ogilla GOT. Om detta kan bara sägas att alla har rätt i någon utsträckning. Merparten av karaktärerna som figurerar i GOT kan inte beskrivas som moraliskt föredömliga med någon god vilja. Sexismen är ofta närvarande i form av attraktiva och lättklädda kvinnor i kombination med maskulina män som anser att de flesta problem löses bäst med ett svärd. Den fascistiska estetiken ges då och då uttryck genom starka ledare som gör anspråk på att leda sin nation till nya höjder. Samtidigt kan för varje exempel på något av detta i varje fall anföras ett exempel som visar på motsatsen. Det är en anledning till att GOT kan vara svår att få grepp om.

När det gäller frågan om moral kontra omoral kan man lägga till följande: alla texter är inte tänkta att läsas normativt och brist på moral hos karaktärer är ingenting nytt i den europeiska berättartraditionen. Berättare från Homeros till Shakespeare har byggt upp sina berättelser kring karaktärer som knappast går särskilt väl ihop med en modern borgerlig moraluppfattning. Iliadens Akilles är en våldsman som ger upp sin insats i det grekiska fälttåget efter ett småaktigt bråk med grekernas kung Agamemnon efter att denne lagt beslag på hans älskarinna. Agamemnon blir i Aischylos berättelse med samma namn dödad av sin hustru, med ett svärd när han befann sig i ett badkar, som hämnd för att han offrat parets dotter för att återigen få vind i seglen för sin flottas räkning. Shakespeares Lady Macbeth driver sin man till att svika sin kung och vän, döda honom och ta hans position för sin egen räkning.

Det kan i vår tid vara befriande med berättelser och karaktärer som kan vara föredömen genom att peka ut en riktning för genuint bra handlande. Det ska dock inte glömmas bort att de mörkare och mer komplicerade sidorna av livet också måste kunna skildras och behandlas inom kulturen.  Så även om man med all rätt kan anse att karaktärerna i GOT inte är några rättesnören är kanske inte heller tanken att de ska betraktas som sådana. Det finns dessutom en bredd när det gäller karaktärernas moraliska status. På en sida av spektrumet finns en Joffrey Baratheon, som det är svårt att se något gott i överhuvudtaget. På en annan sida finns Ned Stark, som är en genuin hedersman. I mitten hittar vi karaktärer som är berättade med både bra och dåliga sidor.

En annan sak som kan kommenteras är den feministiska sidan av berättelsen. Just en fascination för starka kvinnor verkar höra fantasyn till. I synnerhet den moderna varianten, men också Tolkien hade med starka kvinnor som Eowyn och Arwen i sin handlingslinje. Martins kollega Joe Abercrombie, också han en skapare av hårdkokt fantasy av det mörkare slaget, gillar att ha med styvnackade kvinnor som trivs bäst med en kniv i handen. Det kan lägga viss krydda till handlingen och min bedömning är att de berättelser som existerar i textform av Martin och Abercrombie inte har blivit kvalitativt sämre av detta.

I takt med att GOT-säsongerna avlöst varandra har detta drag emellertid gått till överdrift. I synnerhet när man skapat karaktärer och handlingslinjer exklusivt för att tillgodose rättvisekrigande kritikers krav på ’starka kvinnor’ i rollbesättningen. Exempel på detta är de så kallade ’sand snakes’, som infördes i seriens femte säsong. Det var ett resultat av att man helt skrev om karaktärer som fanns i boken, samt strök andra av större betydelse, för att därigenom kunna införa ett gäng tuffa tjejer som en fin gest till rättvisekrigarna. Att kalla denna handlingslinje krystad är en underdrift och redan i den sjunde säsongens andra avsnitt lät man Euron Greyjoy, en sjöfarande karlakarl från Iron Islands, göra processen kort med Sand snakes.

Karaktären Daenerys Targaryen har blivit en feministikon för världen och anledningen till det är att hon är den enda karaktären som företräder radikal jämlikhet, förespråkar förstörelse av den gamla elitistiska ordningen och vill förena sina undersåtar i ett universellt syskonskap. I någon mening är emellertid detta narrativ ett tillägg på upplägget som det borde vara. Det finns mycket i Daenerys karaktär som inte stämmer överens med rättvisekrigarmallen. Till att börja med är hon porträtterad som vacker och alltigenom överensstämmande med manliga idealbilder om hur en kvinna ska vara. Sättet på vilket hon mobiliserar sina undersåtar med total hänförelse påminner inte så lite om Hitler eller Mussolini. Det ska inte heller förglömmas att hennes egentliga mål är att återställa Targaryen-dynastin till makten och döda alla som står i vägen för restaurationen. Och bara som en sista punkt kan man tillägga att hon är en vit kvinna som mobiliserar de bruna folken för sin sak och befriar dem från de sämre sidorna av deras egna kultur.

Daenerys är med andra ord inte den karaktär som hon borde vara. Hon borde vara en blond kontrarevolutionär som stylad efter en fascistisk estetik ger sig ut på ett korståg för att med blod och eld ta tillbaka sin faders kungarike och avkräva hämnd på de som tog kronan för sin räkning. Det är lika motsägelsefullt som att the Punisher – en anarkofascistisk seriefigur om en sådan någonsin skapats – ägnar sig åt att jaga så kallade nynazister. Detta förhållande borde egentligen inte förvåna och det följer Jonathan Bowdens princip om att vissa högerorienterade karaktärer bara kan tillåtas om de sätts att företräda vänsterns sak.

Det finns för många motstridiga tendenser i GOT för att det helt och fullt ska kunna anses vara /vårt verk/. GOT kan inte heller anses vara en kanon för handlande på samma sätt som Sagan om Ringen kan sägas vara det. Verket borde däremot inte betraktas som helt och hållet förlorat, på grund av några av anledningarna som jag har nämnt ovan. Att kulturindustrin har satt sin prägel på TV-serien ska däremot tjäna som en påminnelse att en av alternativhögerns viktigaste uppgifter är att göra kulturen säker för högervärderingar.

  • Klas2

    Där böckerna tog slut så lämnade TV serien helt GRRMs berättelse och de sensmoraler hand hade vävt in. Det är bättre att tala om David Benioffs skapelse i dagsläget (jag har slutat titta).

    Låt mig ta exemplet Daenarys. Ytligt sett är hon progressive socialist som tänker släppa de förtryckta massorna fria från förtrycket. Men vad händer då? Världen blir ännu värre än den var tidigare. Daenarys berättelse på slavkusten är en berättelse om hur revolutioner alltid gör saker värre. Tyvärr tog GRRMs böcker slut innan han kunde massakrera de som trott på Daenarys och följt henne. Men det görs tydligt att den stad hon först ”befriade” degenererade ner i ett skräckvälde, en sorts ännu värre nidbild av det tidigare slavsamhället.

    GRRM är uppenbarligen en man med passion för historia. Han tar upp mycket av medeltidshistorien som man vanligtvis inte talar om. Barnäktenskapen, de små, smutsiga krigen, lönnmorden. Förstörelsen av landsbygden som beskrivs i krigen skulle lika gärna kunnat vara något av krigen mellan Sverige och Danmark före unionen, där logistiken och geografin gör det opraktiskt att faktiskt utkämpa fältslag så istället bryter armeerna in en liten bit över gränsen på olika platser och härjar och bränner för att sända budskapet till den andre kungen ”du kan inte skydda dina undersåtar”. Den som älskar historia behöver inte skriva om den utan kan fascineras av den och känna lojalitet till den utan att skriva om den. Historien definierar oss, att låta våra ideal dominera historien är en dåres ärende. För all del så rullar sig GRRM litet väl mycket i de här delarna av historien. Men dels är det bra TV och dels så är det delar av historien som förtigits så han kanske har litet revanchlust.

    GRRM är också en man med en mycket cynisk bild på verkligheten men med en fascination för ideal. Han verkar känna en genuin passion för riddarideal. Samtidigt som han hela tiden gör tydligt att en riddare är en krigsman som har amoraliskt våld som huvudprodukt. Han har klätt in och dolt de här idealen, tanken om den perfekte riddaren, hans Perceval, i de två karaktärerna The Hound och Jamie Lanister. För att det inte ska bli en pastish har GRRM kamoflerat hans två hjältar i diverse rökridåer såsom incest och fulhet och brutalitet.