Recensioner

Corax Conference – en inblick i den frihetliga högern

Europa år 1300.

I en konferenslokal på ett hotell har omkring 100 till 120 män (samt en och annan tapper kvinna) samlats. Jeff Deist, ordförande för Misesinstitutet, är med via länk från Auburn Alabama. Han ber om ursäkt för det laggande ljudet, och skämtar om att trots det fantastiska i att han kan hålla ett tal över en videolänk från andra sidan jorden, så ska vi människor alltid ska hitta ”something to bitch about”.

Deist är något av ett förkroppsligande av Chad-arketypen; det är uppenbart att han vet hur man kastar en fotboll, marklyfter, pratar med en mekaniker, och för sig i en biljardhall.

Trots en säkerligen medveten ansträngning att låta ”akademisk”, så slinker det förbi en lagom dos amerikano – en rapp och idiomatisk slags engelska – när Deist talar. Ord som ”Jacked up”, ”pass the buck”, ”hang out”, et cetera, vävs ofta in i hans anföranden. Han påminner en del i sin språkprofil om Kris Kristofferson.

Men han är samtidigt ingen akademisk teoretiker, utan utbildad jurist. Han ger intryck av att vara någon som står stadigt, även när det blåser, och någon som folk söker sig till för råd; familjefar, en doer, en klippa i grannskapet, och en naturlig ledare. Bedömt tillhör han den kategori av människor som i och med den moderna statens nedslag i lokalsamhället verkligen kan sägas berövats möjligheten att leva efter sin natur. Där staten, mer eller mindre, ryckt åt sig en monopolställning inom i stort sett alla mellanmänskliga funktioner, där försvinner även behovet av en naturlig elit – ett fåtal medlemmar rättfärdigade genom populärt anseende, vilka utmärka sig i termer av ekonomisk styrka, allmän respektabilitet, visad yrkesskicklighet, rättfärdigt leverne, frimod, och god smak – att agera som medlare och domare, samordna grannsamverkan, och företräda de normer som samhället rättar sig till. Istället har allt från socialtjänst till förskola, försvar, lag och ordning, sjukvård, nybebyggelse, integration och diskrimineringslagstiftning – civilsamhället enkelt uttryckt – tagits över av en statsapparat vars ekonomiska incitament är att ständigt ta på sig allt mer ”ansvar”, samtidigt som dess servicevärde, i brist på konkurrens, förtvinar med tiden.

Jeff Deist, ordförande för Misesinstitutet.

Ju längre ett förlopp av seccesion (utträde och decentralisering från mångetniska nationer till mindre regioner, län, städer, stadsdelar, byar, ända ned till enklaver av enskilda hushåll och firmor) fortgår, desto större kommer behovet att vara för sådana enklaver att ordna sig kring naturliga eliter. Frågan är om den frihetliga rörelsen idag består av personer som kan axla en sådan roll eller åtminstone förmå urskilja och efterleva en vision av en realistisk materiell och social bas för sin frihetliga ideologi. Det är en fråga som den frihetliga högern ställer sig.

Behovet av en ny libertarian

Deists tal bär titeln For a New Libertarian. Det är en referens till den libertarianska rörelsens början och Murray Rothbards verk For a New Liberty – a Libertarian Manifesto, skrivet 1973. Rothbard skulle sedan komma att att känneteckna den ideologiska strömning som han lagt grunden till som ”en filosofi för en ny politisk ordning”. Målet, med andra ord, var att förändra politiken; ett projekt som, enligt Deist, misslyckats. Detta betyder dock inte att det är något fel på libertarianismen i sig; ”vi behöver ingen ny libertarianism”, menar han; vi behöver bara en ny strategi. Istället för att, som Rothbard, betrakta ”libertarianismen som en filosofi för en ny politisk ordning”, så bör man betrakta den som en ”filosofi för sökandet efter bättre libertarianer”.

Det han framför är inget direkt nytt, utan något som den frihetliga högern – iallafall i Sverige – tagit fasta på länge. Logiken går enligt följande: I och med att strävandet efter en förändring av nuvarande politiska ordning misslyckats måste fokus skiftas till att skapa starka lokalsamhällen, som dels kan hålla en alltmer påträngande stat stången, dels ta sig an civilsamhällets funktioner.

Istället för att förändra den ideologiska överbyggnaden, så bör vi nu satsa på att förändra – eller rättare sagt skapa – den materiella basen, dess själva förutsättning och mål, och för det behövs folk; bra folk av det rätta virket.

Vi vill ha starka familjer, vi vill ha elitfamiljer, vi vill ha förmögna familjer, som inte är rädda för statsstyret. Vi vill ha stora ätter dit människor kan ta sin tillflykt under bekymmersamma tider,

säger Deist. Samtidigt märks det att han är trött på majoriteten av libertarianer. Han menar att de blickar ut genom ett idékomplex centrerat kring att

frihet kommer att att bli verklighet när folk gör upp med sina utdaterade idéer om familj och etnicitet, och istället anammar ett renodlat rationalistiskt förhållningssätt och blir ”fritänkare”, (…) samt avfärdar alla myter kring religiositet och tro; det vill säga när vi släpper taget om våra etniska och nationella eller kulturella allianser och accepterar den nya, hyper-individualistiska trosläran. Vi behöver släppa allt vad bourgeoisins gammalmodiga sexualmoral, värderingar och familjestrukturer heter. Men en sak vi såklart aldrig kan göra avkall på är materialism – gammal hederlig materialism. För den arketypiska libertarianen framställs alltid som en slags själlös ekonomisk enhet; någon som är villig att släppa allt och flytta till Singapore imorgon, om det skulle innebära en löneökning på 20-tusen dollar om året i den här nya gig-ekonomin.

Det är en skildring av en utblick långt frånskild de vitala skikten i varje nation, och desto viktigare: det är inte i linje med en realistisk vision av en materiell verklighet i vilken en frihetlig social ordning kan utvecklas, och till vilken den libertarianism som började med Rothbard kan utgöra en ideologisk överbyggnad – en memetisk sköld mot diverse omstörtande ideologiska epidemier.

Även fast han inte använder althögertermen flugman, så faller hans skildring av deras världsåskådning i linje därmed.

Människor vill vara del i något som är större än de själva, varför misslyckas vi ständigt med att inse det.

Deist kontrar flugmannaperspektivet genom att väva in klassiska konservativa memer hela vägen genom sitt 30 minuter långa anförande.  

Kärnan i hans poäng, som jag uppfattar det, är att libertarianer har med all entusiasm och energi propagerat för marknader, men dessvärre nästan helt negligerat själva substratet ur vilket en civilisation, med hjälp av fungerande marknader, kan spinnas:

… i decennier har vi gjort det fatala misstaget att påskina att vi skulle vara motståndare till familj, tradition, religion, kultur, civila och sociala instutitioner; med andra ord, motståndare till själva samhället. Vilket är absurt om vi tänker på det, eftersom civilsamhället förser oss med de faktiska mekanismerna utan vilka en statslös samhällsorganisation skulle vara omöjlig … civilsamhället organiserar sig självt organiskt – utan tvång – det är själva definitionen av civilsamhälle; något som står vid sidan av renodlade marknader såväl som stat.

Detta är den frihetliga högerns signum: dess företrädare menar ofta att de är ”höger” i ordets sanna bemärkelse, eftersom deras vision av ett ”tusen Lichtensteins Europa” tillåter varje liten region att ha sin egen organiska framväxt till skillnad från att behöva underkasta sig de framsteg vilka någon ”expertgrupp” i social ingenjörskonst anbefallt genomdrivandet av. Decentralisering är nyckelordet; ett centralstyre kommer alltid att universalisera lag och regleringar och kväva lokal kreativitet och traditionsbevarande.

Men den frihetliga högern ser även hur ett förlopp genom vilket olika folks strävan efter att forma sin sociala ordning i linje med den naturliga ordningen, Logos eller Traditionen (med stort ”T”, i Evoliansk bemärkelse), och en naturlig regeneration av kaster, eller naturliga eliter i någon mening, inte bara främjas, men har som en nödvändig förutsättning en decentralisering av statsmakterna. Olika folk har sina olika unika förutsättningar och ansatser till att rota upp och rota sig i sina egna traditioner; de mår bäst av att lämnas fria till att söka sina egna lösningar i statsskick, religion, och klass- eller kastsystem. (”Det är av just den anledningen – att vi inte vet vad som är rätt för alla folk runt om i världen – som vi är libertarianer från första början”, tillägger  Deist i slutet av sitt tal.) Denna utveckling störs av centralisering och storskalig universalisering, och framförallt liberalisering – att frigöra individen från sina rötter och alla utifrån denna påställda normer och identitetsmarkörer

Jag skulle vilja lägga fram en viktig poäng som ofta går förlorad i debatten rörande ett mer frihetligt samhälle, eller för den delen ett frimarknadsanarkistiskt samhälle. Jag anser det rimligt att anta att ett mer frihetligt samhälle skulle bli mindre libertinskt, och faktiskt mer kulturkonservativt, av den enkla anledningen att i och med att staten krymper i termer av makt och samhällsbevarande funktioner, så kommer alla de sedan länge bortträngda instutitioner för civilsamhället att återuppstå och bli viktigare och starkare. I ett mer frihetligt samhälle kommer det givetvis att vara svårare att överföra kostnaden för sina livsstilsval på andra; om du förlitar dig på att familj, eller välgörenhet, eller kyrkan ska hjälpa dig, så kommer de i sin tur att ställa vissa krav på dig för att erbjuda hjälpen. Det är så människan har fungerat i alla tider.

En intressant anmärkning är att Deists avslutande ord om att ”blod och jord, Gud och nation” är viktiga för människor har rört upp något av en storm, och kanske någon form av formell splittring inom den amerikanska frihetliga rörelsen.

Att upprätta en frihetlig samhällsordning högerifrån

Hans-Hermann Hoppes tal med titeln Libertarianism högerifrån, är lika mycket en uppgörelse med flugmannalibertarianer som en ansats till ett rimligt förhållningssätt till althögern. Hoppe – konferensens huvudtalare och den givna frontfiguren för den frihetliga högern – visade bland annat hur den, bland  ”Iiberalala-libertarianer”, som Hoppe kallar dem, utbredda uppfattningen att ett upprätthållande av icke-aggressionsprincipen, teoretiskt sett, skulle vara tillräckligt för en fungerande frihetlig ordning, är nonsens. Det ignorerar helt problem såsom mångkultur och ”dåliga-grannar-problemet”:

En fridfull grannsamverkan bland människor som befinner sig i direkt kontakt med varandra på ett eller annat territorium, för att en sådan ska ge upphov till en stillsam, gemytlig social ordning krävs en gemensam kultur – gemensamt språk, religion, seder och bruk. En fridfull samvaro av skilda kulturer är möjlig såtillvida de håller sig på avlägsna, fysiskt separerade territorier. Men mångkultur, kulturell heterogenitet, kan aldrig råda på en och samma plats, inom ett och samma territorium, utan att urarta i kraftigt minskad social tillit, ökade spänningar, och, slutligen en allmän vädjan till en starkeman att vidta åtgärder vilka skulle leda till förstörelsen av allt som överhuvudtaget kan liknas vid frihetlig samhällsordning (…) lev-och-låt-leva-libertarianerna har på något sätt ”definierat” dåliga-grannar-problemet ur existens.

Hoppe anslår i slutet av sitt tal några riktlinjer vad gäller policy för modern högerpopulism. Häri finns med all säkerhet en del insikter för althögern att hämta. En althöger, menar Hoppe, som ”inte är förenade av en teoretisk samsyn” eller har en ”tillstymmelse till någon kanonisk text som definierar rörelsens mening”.

Hoppe lyfter fram vikten av att vända sig till de som förlorar på de styrande eliternas politik – män, ofta vita, ofta kristna, ofta med fru och barn. Dessa är förlorare i det att de tvingas till att vara nettoinbetalare till systemet i ekonomiska termer, men kanske ännu viktigare, så är de också förlorare på sätt som inte är omedelbart kvantifierbara:

… vid sidan av ett smalt ekonomiskt perspektiv, så är en bredare kulturell aspekt nödvändig att lyfta fram i identifieringen av offren. I syfte att utöka sin makt, i omfång och styrka, så har de styrande eliterna i årtionden fört något som Pat Buchanan identifierat som ett systematiskt kulturkrig med målet att omstörta och omstöpa samhällets alla världen och förstöra alla naturliga, eller om man så vill, organiska mellanmänskliga band och institutioner, så som familjer, lokalsamhällen, etniska grupper och nationer grundande på närbesläktade blodsband, för att skapa en alltmer atomiserad befolkning vars enda kännetecknade och förenande band är deras gemensamma existentiella beroende av staten.

Hoppe får ta små pauser i sitt tal för att ta emot publikens spontana applåder. Det märks att han är djupt respekterad och populär i detta sammanhang. Hans rättframma ordval och klara resonemang är svårt att inte uppskatta.

Att bedriva populism är inget annat än att samla missnöje i syfte att störta de styrande eliterna, och detta är, enligt Hoppe, något som kan komma till att bli en möjlighet. Trump och Brexit var båda framgångar i den riktningen. Här kommer även ingångarna till ett samarbete med althögern in: althögern ser inte bara samma fiende, men har även liknande syn på kultur – och de orsaker som föranlett dags dato kulturella röta – som den frihetliga högern. Därtill är de betydande fler i antal, vilket är en fördel då man ska få igång någon typ av populism. Därför är det, enligt Hoppe, trots ”oroväckande mycket socialism” från tongivande altrightare (han syftar till Richard Spencers positiva syn på socialiserad sjukvård, och att många inom althögern inte är förbehållslöst negativa till en grad av socialism, ”så länge den innefattar endast vita människor”) under senare tid, värt att ha en dialog med den och samarbeta i den utsträckning dess mål överlappar med den frihetliga högerns, vilken den ofta gjort hittils.

En viktig fråga som ofta helt ignoreras är frågan om hur en frihetlig samhällsordning ska upprättas från en icke-frihetlig utgångspunkt, och när den väl upprättats, hur den ska bevaras.

Här finns ytterliggare en skiljelinje mellan så kallade ’’liberalala-peace-love-and-liberty-libertarianer’’ och den frihetliga högern: den sistnämnda har färre betänkligheter när det kommer till att använda statens våldsmonopol för att driva bort vadhelst som de uppfattar omöjliggör en frihetlig social ordning på ett kulturellt och materiellt plan.

Hoppes 10-punktspolicy – där han framhåller den första punkten som närmast oändligt mycket viktigare än efterföljande i korthet är:

  1. Stoppa massinvandringen (särskilt från den globala södern)
  2. Stoppa all militär intervention
  3. Stoppa skattefinansieringen av akademia och statsinstutitioner
  4. Lägg ner The Federal Reserve och alla andra centralbanker
  5. Avskriv alla diskriminerings- och kvoteringslagar
  6. Krossa PK- och antifamobben
  7. Slå ner skoningslöst på brottslighet
  8. Avskaffa alla skattefinansierade bidrag
  9. Ta staten ur utbildningsväsendet
  10. Uppmana till misstro mot allt som har med politik och politiska partier att göra

Som vi ser är punkterna 2 och delvis 4 anpassade till en amerikansk kontext, i övrigt är detta något som en nordisk eller europeisk althöger inte borde behöva kompromissa alltför mycket med sina ideal för att kunna ställa sig bakom.

Arrangörerna och bubb.las grundare, Martin Eriksson och Sofia Arkestål, med Hans-Hermann Hoppe (mitten).

Reaktionär libertarianism

Som synes är Hoppes tio punkter rent reaktiva, det vill säga de är anti det innevarande status quo. Faktum är att detta är något av kärnan i den kritik som ibland lyfts mot libertariansk teori. Man menar att det är lite av en tom formalism, en ”skrivbordskonstruktion”, att det inte finns något där där. Detta pekar på behovet av en positiv vision av en materiell bas; ett föregripet historiskt ögonblick till vilket en frihetlig social ordning är en naturlig pålagring.

Mathew Reece, som driver bloggen The Zeroth Position, definierar reaktion som en ansats att återvända till något status quo ante, det vill säga, ett tidigvarande historiskt ögonblick, som gentemot det innevarande, anses fördelaktigt av olika anledningar. Han visar i sitt anförande hur libertarianism och reaktion är två bitar av en helhet; reaktion behöver något som vägleder den i sitt sökande efter ett status quo ante, och libertarianism behöver något som informerar sig själv om frågor utanför frågan om ”accepterat bruk av våld”. Om de inte informerar varandra så kommer något annat att göra det, menar Reece.

Han understryker också vikten av att undvika ”politisk autism’’ – hyperindividualism och oförmåga till att tänka kontextuellt eller urskilja kollektiva intressen, samt tendensen att luta sig exklusivt på de svar som är tillgängliga via vetenskaplig metod, och återknyter därmed, på ett sätt, till Deists fråga efter bättre libertarianer.

Den frihetliga högern framgent – spekulationer

Kanske kan denna tydliga ansats till en traditionalistisk, strikt europeisk libertarianism, som anslagits på konferensen – och som det tycks råda en stor uppslutning kring – ge den frihetliga högern en skjuts in i nästa fas. Det tycks finnas ett behov av att bättre förstå de historiska epokerna i vilka en frihetlig social ordning tangerats, och hur de uppstod. Kanske är 1300-talets Europa (artikelns visningsbild) det närmsta vi kommit ett ’’tusen Lichentsteins Europa?’’ Kan vi i dagens historiska ögonblick se strukturlikheter till de omständigheter som föranledde en sådan uppgång? Ju bättre vi förstår de krafter som styr historien, desto bättre kan vi urskilja potentialer till en pånyttfödelse av en frihetlig social ordning ur idag.

Förhoppningsvis har denna inblick i den frihetliga högern nyanserat många läsares syn på den frihetliga rörelsen, eller libertarianismen, vilken, så fort den blir mer än bara dess grundläggande satser, kan skilja sig åt på radikala sätt beroende på vilket slags socialt sammanhang man hamnar i.

Frågan är nu vilken kraft den frihetliga högern kan vara i praktiken. I vägar av teori finns iallafall en solid grund att bygga vidare på. Det som saknas är framförallt folk. Den frihetliga högern har, liksom de flesta radikala rörelser, för få anhängare för att i nuläget kunna göra någon stor skillnad och är på så sätt beroende av en kollaps av nuvarande politiska ordning, med efterföljande interregnum, för att överhuvudtaget ha chansen att nå ett ordentligt genomslag. I det läget skulle säkert Guillaume Fayes bok Archeofuturism kunna ge uppslag. Kanske hoppas man då på att ha upprättat en slags lokalsamhällen, inom och mellan stater, som har samband och resursutbyte med varandra, och hävda undantagstillstånd utifrån en sådan bas. Detta skulle isåfall, i uppbyggningsfasen, kunna likna en annan ansats som kommer från althögern, nämligen Den femte politiska teorin (en icke-nationalistisk ansats till fortlevnaden för västerlandets folk och kulturarv).  

Avslutningsvis är det värt att notera att det är svenskar som, liksom i althögern, går i bräschen för den frihetliga högerns materialiserande på internationell nivå. Projektet bubb.la, som från början endast var en tjänst för nyhetsrapportering, har i snabb takt grenat ut i ett flertal andra funktioner, som t ex den engelskspråkiga versionen Corax (under vars varumärke konferensen arrangerades). Men inte minst är även själva gemenskapen kring bubb.la ett nätverk av rang. Projektet tycks dra till sig talang och folk med sinne för entreprenörskap. Webb-forumet, som är tillgängligt för nyhetstjänstens betalande medlemmar, är ett en möjlig ingång för de som är intresserade av en ännu närmre inblick i den frihetliga högern.


Att bli betalande bubb.la medlem kostar 5€ i månaden och är tillgängligt här. Tillgång till talen på Corax Conference kostar 50€ och kan köpas här.

Översättnigar och transkriberingar av citat från talen på Corax Conference 2017 är mina egna, liksom eventuella felaktigheter som kan finnas däri. Jag har valt att fokusera på tre tal av 11, eftersom det inom dessa tre tal, i min syfte, går att tydligt urskilja en ansats till en ’’traditionalistisk, strikt europeisk libertarianism’’ (som jag skrev ovan). I de övriga talen (Adam Kokesh, Julie Borowski, Johnny Mellgren, Brendan O’Neil, Moritz Bierling, Andreas Kohl) finns en stor variation av frihetliga perspektiv och innehåll.

  • nasenmann

    Tack för en välskriven artikel.

    ”Kanske är 1300-talets Europa (artikelns visningsbild) det närmsta vi kommit ett ’’tusen Lichentsteins Europa?’’

    I sosseskolan fick jag lära mig att småstaternas Europa föll pga. ekonomisk verksamhet staterna imellan blev näst intill omöjligt pga. lokala tullavgifter, regleringar, osv.

    Finns det inte en risk att småstateri kommer att leda till samma beteende som leder i slutändan återigen till stora nationalstater?

    • Gustav Hörngren

      Jag skulle vilja säga att det är en av många risker, och att det inte existerar några samhällsformer som är stabila – bara mer eller mindre stabila. Historien tycks gå i cykler och alla civilisationer har sin livscykel. Det verkar som att många inom den frihetliga högern ser på detta på samma sätt och förbereder den nuvarande civilisationen inför nästa cykel.

      • Nicholas Miles

        Tullarna försvann inte bara för att staterna blev större. Frankrike hade fortfarande inrikestullar i slutet på 1700-talet (vilket bland annat bidrog till att förvärra konsekvenserna av missväxt eftersom det blev dyrt att importera mat från bördigare delar av landet, och hade ett finger med i missnöjet som ledde till Revolutionen, om jag inte missminner mig).

  • Beer Drinker

    Hela konceptet känns lite som en skruvad version av Platons ”Staten”. En god stat kännetecknas av att all vet sin plats. Ett strängt hierarkiskt elitsamhälle där du föds till din plats i samhället och förblir tills du dör. Har du oturen att födas som fabriksarbetare, ojdå, så synd för dig då. Medan om du föds i eliten förblir du elit hela ditt liv. Var det så kallade ”frihetliga” ligger förutom i påbudet att alla ska anamma gemensam kultur – gemensamt språk, religion, seder och bruk är oklart för mig. Ord som ”Logos” och ”metapolitik” har omdefinierats och har fått helt nya betydelser som ingen ifrågasätter eller kritiserar.
    Den naturliga ordningen utgår från Logos (ursprungligen förnuft), där Logos nu istället innebär att generera en naturlig ordning av kaster, och naturliga eliter. Det ”fria” utgår ifrån att (de starka, eliten) söker sina egna lösningar i statsskick, religion, och klass- eller kastsystem, och det ”frihetliga” utgår ifrån att de kastlösa, eller underodnade är tvingade att följa den ”naturliga ordning” som de ”naturliga eliterna” i kraft av sin ställning som elit har bestämt ska vara en naturlig ording.

    Bevare mig väl. Hoppas att inte folk är dumma nog att gå på det där tramset och att ni inte får fler medlemmar.

  • Pingback: radio bubb.la – 3/10 – radio bubb.la()