Kulturmarxism

Kulturmarxism är en bred term för att beskriva anhängare av kritisk teori samt den metapolitiska vänsterinfluensen på det politiska klimatet. Kulturmarxismen är en överideologi som baserar sig på en kvasimarxistisk analys av maktförhållanden. Traditionell ekonomisk marxistisk teori går förenklat ut på att kapitalismen skapar ett samhälle där maktförhållandet mellan överklass och arbetarklass är i obalans, vilket i sin tur skapar sociala problem som måste upplösas genom ett klasslöst samhälle. Kulturmarxism behandlar istället maktförhållanden inom bland annat följande områden:

  • Kön (man/kvinna)
  • Familj (kärnfamilj/stjärnfamilj)
  • Sexuell läggning (hetero/HBT)
  • Ras (oftast vit/icke-vit)
  • Kultur (europé/icke-Europé, svensk/icke-svensk, västerlänning/icke-västerlänning osv.)
  • Religion (kristendom, rationalism/ateism, islam)


Kulturmarxismen använder, på en akademisk nivå, sig av kritisk teori för att ifrågasätta normer och förändra kulturen till fördel för de förmodat förtryckta grupperna och inte minst dess representanter (kulturmarxisterna själva). En populärpolitisk och propagandistisk manifestation av densamma är så kallad ”politisk korrekthet”, där mäktiga mediehus och forskare gör det obligatoriskt att ”ifrågasätta normer” och vara starkt positiv till de grupper som lanseras som underordnade. Tidsandan förändras således till fördel för feminism, mångkultur, HBTQ, ateism med mera. Att kritisera vita, heterosexuella, kristna, svenska män i kärnfamiljer för att vara en samtidigt tråkig och förtryckande grupp är centralt för den kulturmarxistiska vänstern och alla som influeras av den. Om den ursprungliga marxismen såg kommunismen som en lösning på klassmotsättningarna, är kulturmarxismen redan på den teoretiska nivån ett tröstlöst evighetskrig mellan allt mer snävt definierade kränkta grupper. Den enda meningsfulla följd dess vidare tillämpning kan antas få är den europeiska kulturens utrotning, vilken ironiskt nog skulle slå undan fötterna för minsta tolerans av precis de grupper man menar sig representera.

I kulturmarxismens praktik finns en strävan efter att definiera eller omdefiniera ord och begrepp så att de tjänar ett politiskt syfte. Genom att ha inflytande över det vardagliga språket sprids så en föreställning om olika ords och begrepps innebörd i samhället. Beskrivningen av tonårspojkar och vuxna män som ”flyktingbarn” är ett enkelt exempel  på ett sådant ord. Det lanserades i syfte att ge svenska medborgare en vilseledande bild där det rör sig om små barn (något som väcker medkänsla hos empatiska människor), som är flyktingar och ”kommer ensamma”. Det kanske mest avskyvärda med den här typen av konstruktioner är att de utnyttjar, och därmed på sikt underminerar, inte bara den ”internationella solidaritet” de låtsas vara uttryck för, utan också det sociala kapitalet och tilltron inom samhället, liksom människors empati och sympati. När folk med rätta börjar uppfatta medkänsla som något som manipuleras av cyniska journalister och ett näringsliv på jakt efter billig arbetskraft, kommer tillgången på medkänsla överhuvudtaget att krympa.

 

Genom att konstruera ett nyspråk tar kulturmarxismen kontrollen över ett samhälles språkbruk, fördunklar språkets innebörd och omöjliggör ett vuxet samtal. Invandrartäta bostadsområden blir utsatta områden, etnisk diskriminering på arbetsmarknaden blir positiv särbehandling och geografiskt ekonomisk särbehandling blir “nystartzoner”. Ytterligare ett exempel är då människor som fått avslag på sin asylansökan, eller helt enkelt tagit sig in i landet illegalt, beskrivs som ”papperslösa”.

 

Idéströmningens rötter står att finna i Frankfurtskolan, men vem eller vilka som först började använda ordet kulturmarxism är inte klarlagt. I amerikansk debatt har begreppet cultural marxism använts av författare som Douglas Kellner, Paul Gottfried, Christopher Lasch, Kevin MacDonald, Michael E Jones, William Lind, Tomislav Sunic och Pat Buchanan. UCLA-professorn Douglas Kellner, själv en anhängare av den kritiska teorin, har förklarat kulturmarxismen som en utveckling av marxismen under 1900-talet, i termer av västmarxistiska teoretikers strävan efter att tillämpa marxismen på kulturella fenomen och deras relation till produktionsförhållanden och ideologier.

 

Kevin MacDonald, Paul Gottfried, Michael E Jones och William Lind har även beskrivit en tendens hos de senare västmarxisterna från och med Max Horkheimer att föra samman marxistisk sociologi med freudiansk psykoanalys. Ett exempel är Teodor Adornos kritik av den kristne, vite, heterosexuelle mannen i The Authoritarian Personality där kritiken förenar sociologiska och psykologiska iakttagelser och analyser, och där föräldraskap, stolthet över den egna familjen, kristendomen och kärleken till det egna landet beskrivs som sjukliga fenomen.

 

Ett kännetecknande drag för kulturmarxismen är just detta att sjukförklara åsikter som står i strid med de egna. Inte sällan uppfattas en avvikande politisk uppfattning som en fobi, det vill säga en irrationell rädsla för något okänt. Kulturmarxismen förespråkar ofta en tolerans mot olika uppfattningar, dock inte mot uppfattningar som på något väsentligt vis skiljer sig från den egna. Exempelvis kan en person kallas för islamofob om denne inte vill leva som en minoritet i ett bostadsområde med huvudsakligen muslimer. Det anses då vara fobiskt/sjukt att välja bort detta bostadsområde till förmån för ett annat där man känner trygghet för sig själv och sina barn.
I samhällen med huvudsakligen europeisk befolkning ser kulturmarxisten alltid majoritetsbefolkningen som överordnad och förtryckande, oavsett etniska styrkeförhållanden och demografiska proportioner i ett specifikt bostadsområde, oavsett om minoriteten själv har valt att invandra eller inte och oavsett vilken grad av förtryck som faktiskt förekommer. Det omvända gäller i till exempel Sydafrika som har en europeisk minoritetsbefolkning utsatt för juridisk och institutionell diskriminering. Den minoriteten klassas inte som en förtryckt eller underordnad grupp, eftersom vissa medlemmar av den fortfarande är ekonomiskt framgångsrika.