Mem, memer

En mem, enligt Richard Dawkins, begreppets upphovsman, är en kulturbärande enhet eller en enhet av imitation—en föreställning av en idé, ett beteende, eller ett känslotillstånd, som kopieras från person till person. En mem kan vara ett enskilt ord, ett argument, ett narrativ, ett ansiktsuttryck, en föreställning av en livsstil, et cetera. Ett kluster av memer kan i många fall också betraktas som en mem; i ett narrativ, t ex, är varje påstående en mem samtidigt som narrativet som helhet—sammansättningen av påståendena—är en mem. Dawkins avledde ordets betydelse och grammatik ifrån begreppet gen, den huvudsakliga replikatorn i biologisk evolution. Han argumenterade att rollen som huvudsaklig replikator i kulturell evolution inte innehas av gener, utan av memer vilka fortplantar idéer, beteenden, och affekter eller känslotillstånd från personer till personer i och med att de imiteras och på så vis upprepas. Faktum är att beteende påverkas nästan uteslutande av direkta och sensoriska former av kommunikation. Verklighetens och beteendets språk är det fysisk-mimiska språket—det som ses och hörs, det imiteras. Originella handlingar och tankar är ytterst sällsynta; i stort sett alla våra beteendemönster och trosuppfattningar är förmedlade. Den konkreta representationen av en trosuppfattning, beteendefigur, eller känslotillstånd är det vi kallar för en mem, i plural memer, i bestämd form memen.

Tre övergripande kategorier av memer kan urskiljas: en logisk, en etisk, och en estetisk kategori. Logiska memer är påståenden om världen, tillsammans med dess sanningsvärde (sant, falskt, okänt). Etiska memer är representationer av beteendefigurer, tillsammans med dess omdöme (gott, ont, neutralt). Estetiska memer är urskillningar av känslomässig laddning i föreställningar (angenämt, vackert, misshagligt, fult, neutralt, intensivt, subtilt). Vi kan alltså prata om tre olika slags memer, eller tre olika aspekter av kultur. Dessa motsvarar de retoriska kategorierna logos, ethos, och pathos ur klassisk filosofi.

På samma sätt som en biologisk organism kan ses som en svärm av celler av olika celltyper, men vilka har samma genetiska kärna—kromosom—kan en kultur ses som en svärm av människor av olika personligheter och med olika roller men med, om inte identiska, så i alla fall snarlika memetiska kärnor. Varje kultur bottnar alltså i två lager: ett germen—den genetiska grogrunden, utsädet så att säga, av det folk som framlever den—och den memetiska matrisen, som i sin totalitet avgör kulturens specifika logos, etos, och patos.

Memer liksom gener svarar på de tryck som råder i den verkliga omgivningen; memer utgör ett ytterliggare lager av ”naturliga” villkor, en ”andra natur”, i vilken människor framhärdar och uppehåller sin existens, och kommer därmed att utöva ett tryck på genselektionen. Åt det motsatta hållet är en folkgrupps särskilda germen en faktor som informerar fysiologiska och mentala tendenser, och ger upphov till en särskild infrastruktur i viken särskilda memkomlex, i termer av livskraft, erhåller ett starkare stöd än andra. Behovet av att markera den intima växelverkan mellan mellan kultur och biologi har givit upphov till termen biokultur som ett alternativ till den enklare, och något mer oprecisa, termen kultur. Idag ser vi hur en dominerande ställning av memkomplex som överför positiva värderingar kring miscegenation, ”öppnehet och tolerans”, och allmän etnomasochism i Västeuropa och Nordamerika håller på att göra irreversibel skada på dessa regioners germen och på så vis utplåna den västerländska civilisationen vid dess rot.

Inom internetkultur används termen mem, eller den engelska betckningen meme, ofta som en beteckning för en bild, ofta med bildtext—en så kallad caption. Detta är dock, som visats, ingen uttömmande definition; alla bilder (med eller utan innehållande text) är memer, men inte alla memer är bilder.